Hjortronmyren - Ett blåbär bloggar

CIDP: Tankar om kronisk sjukdom

Hjortronmyren — Mon, 18 Jul 2011 12:48:54 +0000

Den som drabbas av kronisk sjukdom måste välja en strategi att hantera den nya livssituationen. Här finns det flera fallgropar. Den ena ytterligheten är att man i princip förnekar sjukdomen. Man talar aldrig om den, biter ihop och visar upp en fasad för andra. De som väljer denna strategi brukar ofta få beröm i tidningarnas dödsrunor. Vännerna skriver beundrande om hur stark personen varit som hållit tyst och försökt leva som vanligt. Men är det verkligen en bra strategi? Är det inte i grunden samma tankegångar som gör att handikappade barn hålls undangömda i många länder? Är det vårt ideal att sjukdom och handikapp ska döljas?

Den andra ytterligheten är att man som kroniskt sjuk identifierar sig med sjukdomen. Alla har vi nog träffat på personer som alltid pratar om sin sjukdom, sin behandling, medicin, hur illa det är ställt etc. Det är förvånansvärt lätt att bli självupptagen när man drabbas av en allvarlig sjukdom. Och det är inte så underligt, det ligger så att säga i sakens natur om sjukdomen gör att man måste ställa om hela sitt liv. Men det gäller alltså att se upp så man inte faller ner i egocentrismens grop. Författaren Torgny Öberg har skrivit några mycket tänkvärda och insiktsfulla ord i boken Sällsam resa:

Om en människa talar om sina olyckor så var viss om att det är något i dem som för henne inte är enbart oangenämt. Endast den rena misären gör henne stum.

Fler misslyckade majstångsresningar

Hjortronmyren — Fri, 01 Jul 2011 20:12:53 +0000

I mitt förra blogginlägg skrev jag om majstångsresningar och majstänger som gått av. Jag nämnde då majstångsresningen i Leksand år 1998 och i Hallens by i Siljansnäs på 1960-talet. Senare fick jag veta att majstången i Hallen gått av ytterligare en gång, men denna gång när den togs ner.

Igår kväll åkte jag bil genom Djura och fick då se årets majstång som ”skalperad” stod där och skämdes. Den gick nämligen av vid årets majstångsresning. Jag fick också höra om en liknande händelse som inträffade i byn Södra Rälta för ca tio år sedan. En av våra vänner stod med sina två barn ganska nära majstången när den plötsligt gick av under resningen och föll mot marken. Riktigt skärrad skyndade vår vän därifrån med barnen. Det går säkert att hitta fler liknande historier från olika byar.

Vad vill jag då säga med allt detta? Jo, att riskerna med majstångsresningar kan vara större än man tror. Riktigt farlig blir situationen om barn leker under stången samtidigt som mer eller mindre alkoholpåverkade yngligar vill vara med och hjälpa till under resningen. Båda dessa situationer är inte ovanliga. Så vi ska nog vara glada att majstångsresningar inte faller under några EU-regler, på samma sätt som lekplatser för barn. För om majstångsresningar skulle behöva ett godkännande från EU så hade det nog blivit tvärstopp – av säkerhetsskäl.

Midsommar i Siljansnäs och Leksand

Hjortronmyren — Sun, 26 Jun 2011 15:38:46 +0000

Att vandra runt i Siljansnäs byar i midsommartid är en annorlunda men trevlig upplevelse. Man ser midsommarfirare överallt, i både slott och koja – och inte minst i de numera så populära partytälten! Jag kom vandrande på en stig genom skogen som ledde fram till en av byarna. Vid skogsbrynet ligger en gård där jag aldrig tidigare sett någon människa. Men nu satt en stor grupp ungdomar i en ring på gårdsplanen och sjöng sånger i skymningen. Jag fick en ”flash-back”: Det var så här det kunde se ut på 70-talet!

Mitt första minne av midsommar i Siljansnäs är från mitten av 1960-talet. Det var majstångsresning i Hallens by, en majstångsresning som kunde ha slutat riktigt illa. Under själva resningen gick nämligen majstången av! Stor skandal! Men rådiga bybor ingrep och jag tror att man lyckades snickra ihop stången så att den ändå kunde resas. I varje fall fortsatte firandet och kontraktsprost emeritus Lennart Tillgren höll tal. Nyligen hittade jag några gamla foton från händelsen (bilder kommer att läggas in senare).

Jag känner inte till om det hänt fler gånger i Siljansnäs att en majstång gått av. Däremot vet jag att samma sak hände vid det stora midsommarfirandet i ”Gropen” i Leksand någon gång under 1990-talet (1998 tror jag). Majstångsresningen i Leksand är antagligen landets största och under några år direktsändes den till och med i riksradion. Därför blev skandalen så mycket större när stången gick av. Midsommartalet blev inställt… De japanska turisterna gick omkring med kamerorna på magen och grät… Ja, luften gick ur hela festen.

Varje by i siljanstrakten reser sin majstång vid en alldeles egen tidpunkt, ofta samma dag och klockslag år efter år. Byarna har spridit ut firandet under ca tre veckors tid. För den entusiastiske midsommarfiraren finns det alltså stora möjligheter att maximera sitt firande. Det bör utan problem vara möjligt att hinna med åtminstone ett 20-tal majstångsresningar under några hektiska sommarveckor. Finns det månne någon inofficiell rekordnotering?

Bara förnamnet räcker

Hjortronmyren — Sat, 04 Jun 2011 13:20:19 +0000

För något år sedan såg jag ett TV-program som handlade om Carolas karriär. Där tog man upp en sak som jag aldrig tänkt på tidigare – att det finns ett litet fåtal personer i Sverige som är så kända att det räcker med att nämna förnamnet för att alla ska veta vem man talar om. När du läste ”Carola” i första meningen ovan så förstod du väl vem jag syftade på? Jag kan bara komma på tre personer till i landet som är så kända att man bara behöver nämna förnamnet: Silvia, Viktoria och Zlatan. Kommer du på någon mer?

Nu är jag inte en person som bryr mig om kändisar, snarare tvärt om. Men jag har i alla fall bjudit Carola på en varmkorv för många år sedan. En av mina vänner har skakat hand med Tore Skogman och han hävdar bestämt att det ger fler kändispoäng…

Kungliga Tekniska Lekskolan

Hjortronmyren — Tue, 31 May 2011 22:17:10 +0000

När jag valde att börja plugga på högskola visste jag inte hur kul det skulle vara eller till vilken stor hjälp min utbildning skulle bli i framtiden. På det hela taget är jag ganska nöjd med min tid på KTH, Kungliga Tekniska Högskolan. Men allt var inte bra och vissa kurser höll en förvånansvärt låg nivå (kursboken om lantbruk såg t.ex. ut som en pekbok för bebisar). Mest kritisk är jag ändå mot sådant som senare visade sig vara helt fel. Några exempel:

1. Under en grundkurs i vägbyggnad ställer en klasskompis en enkel och förvånansvärt intelligent fråga för att vara förstaårsstudent: ”Finns det någon risk att ämnen i asfalt på vägarna lakas ut och sprids till omgivningen?” Professorn, som antagligen nådde höjdpunkten på sin karriär under 1950-talet, svarade utan tvekan: ”Nej! Är du nå’n slags miljönisse eller?” Några år senare drabbades Sverige av ett miljölarm när det visade sig att vissa typer av asfalt innehöll cancerframkallande ämnen som kunde spridas till omgivningen.

2. Föreläsaren i kursen om skogsbruk skulle kunna ha varit predikant i någon amerikansk sekt. Jag har aldrig sett större hängivenhet från en föreläsare på KTH och budskapet var att det nya miljöbaserade skogsbruket är Sveriges frälsning. Redan under föreläsningarna anade jag dock att något var fel – när något låter för bra för att vara sant så är det ofta det. Skogsbruket blev inte så fridsamt som den pappersprodukt vi studenter blev indoktrinerade att tro på. Det räcker att gå ut i skogen själv för att inse att miljöfrågorna ofta kommer långt ner på agendan i verkligheten.

3. Jag ställer en fråga till föreläsaren i kursen om lantbruk: ”Finns det inte en risk att man lägger på för mycket konstgödsel på en åker så att gödningsämnen sprids till yt- och grundvatten?” Jag märker att föreläsaren blir irriterad över frågan och hans svar är ett bestämt nej, någon sådan risk finns inte. Idag kan jag tycka att det är mycket märkligt att en föreläsare på KTH inte har den mest elementära kunskapen om ett av våra stora miljöproblem, förorening av yt- och grundvatten från jordbruket.

Jag är inte så konspiratoriskt lagd att jag tror att KTH hade som syfte att vilseleda oss studenter i miljöfrågor. Men en lärdom som jag tar med mig är att ett land som verkligen vill föra sin befolkning bakom ljuset har stora möjligheter att göra det genom att styra utbildningen. Som student blir man nämligen ofta lojal med det man får lära sig i skolan, faktiskt mer lojal än vad man själv är medveten om.

CIDP och immunförsvaret

Hjortronmyren — Mon, 16 May 2011 15:05:02 +0000

Sjukdomen som jag har kallas CIDP och är en ovanlig autoimmun sjukdom. Få känner till den och därför är det naturligt att jag får många frågor om sjukdomen. De flesta brukar tro att mitt immunförsvar är nedsatt men det är faktiskt tvärtom, mitt immunförsvar är överaktivt. Immunförsvarets antikroppar har blivit ”felprogrammerade”, vilket innebär att immunförsvaret ser en fiende som inte finns. En av de mediciner jag får syftar till att blockera de felprogrammerade antikropparna. Denna medicin består av immunglobulin som utvunnits ur blod från ett stort antal människor och den dämpar mitt överaktiva immunförsvar. Medicinen är nästan ett mirakelmedel – den dämpar ett överaktivt immunförsvar och förstärker ett nedsatt. Det är nästan för bra för att vara sant, kanske är det därför medicinen är så dyr. Tack alla blodgivare!

Fler blogginlägg om CIDP hittar du under kategorin ”CIDP – En sjukdom”.

Min spanske dubbelgångare

Hjortronmyren — Fri, 06 May 2011 22:48:15 +0000

Helt nyligen öppnade jag ett konto hos Google så att jag ska kunna spara mina foton på webben. Det var enkelt och fungerade mycket bra. När jag sedan surfade vidare dök ett märkligt namn upp på skärmen då och då: Paulo Henrique Bavari. Först tänkte jag inte så mycket på det. Men när jag senare loggade in på mitt konto fick jag se att kontot inte längre tillhörde mig utan istället denne Paulo. Nu blev jag nervös… Vem var han? Hade jag råkat ut för en spansk data-hacker som tagit över min dator? När jag sedan fick ett email på spanska från Google, där jag ombads att bekräfta mina kontouppgifter, började jag misstänka det värsta.

Men vänta nu ett tag… Paulo Henrique Bavari… Det finns faktiskt en svag, svag likhet mellan det namnet och mitt eget namn, i alla fall om man har en livlig fantasi. Och det är här förklaringen ligger: Min dator, eller Googles webbsida, hade en iställning för automatisk korrigering till spanska! Med andra ord så kände datorn inte igen mitt namn och ersätte därför hela namnet med ett lämpligt spanskt namn, utan att först fråga mig. Senor Bavari var alltså ingen spansk IT-brottsling utan en relativt fredlig dalkarl!

Nu är detta inte första gången jag får heta konstiga saker. Rekordet i den vägen inträffade vid inresan till Paraguay för många år sedan. Någonstans djupt nere i den paraguayanska immigrationsmyndighetens arkiv finns det ett dokument som bevisar att svensken senor Red Rött har besökt landet. Förklaringen är att tjänstemannen som fyllde i papperet läste på fel rad i mitt pass. Han läste under rubriken ”hårfärg”…

Att vikta eller inte vikta, det är frågan…

Hjortronmyren — Fri, 06 May 2011 14:27:56 +0000

När Ingemar Stenmark vinner en deltävling i TV-programmet Mästarnas Mästare får han 10 poäng. Lika många poäng får Billan Östlund när hon vinner en annan gren i tävlingen. Enkelt och självklart, kan tyckas. Men i TV-programmet Mästerkocken används en annan poängsättning. I finalen tävlade man i tre delmoment med maxpoängen 10, 15 respektive 30 poäng. Man ansåg att den tredje tävlingen var värd tre gånger så mycket som den första, 30 poäng jämfört med 10. Man har alltså viktat tävligarna på olika sätt i de två TV-programmen.

Att sätta poäng i tävlingar är vanligt, inte minst när barn tävlar mot varandra. När jag var liten brukade jag vara på sommarläger i skogarna väster om Siljan och nästan varje år tävlade vi barn mot varandra i mångkamper. Så här kunde det gå till i en tävling med tre moment: kast med hästsko, pilkastning samt kast med ringar. Varje barn får kasta 5 hästskor, 5 pilar och 5 ringar. Det verkar alltså som om varje tävling är lika mycket värd men det är skenbart. Ringkastningen kan ge max 5 poäng (1 poäng per ring) medan hästskokastningen kan ge 10 poäng. Piltavlan däremot, har en helt annan poängsättning – man kan få hela 50 poäng totalt. Det är alltså uppenbart att den som är en duktig pilkastare har en stor fördel. Piltävlingen har fått en vikt som är 10 gånger så stor som ringkastningen.

Som barn reagerade jag på denna orättvisa. Jag påtalade att den som är en duktig pilkastare självklart vinner hela mångkampen. Men det var sällan de vuxna ledarna brydde sig om invändningarna. Än idag har jag svårt att förstå varför.

Vem som vann tävlingen? Den som var duktigast i pilkastning, så klart!

Latte-mammor och iPad-pappor

Hjortronmyren — Thu, 05 May 2011 13:38:32 +0000

När nya teknikprylar lanseras på marknaden brukar det oftas dröja ungefär fem år innan jag själv skaffar dem. Så var det när CD-skivan kom och mobiltelefoner med färgskärm dök upp. När tunna plasma-TV funnits i flera år köpte jag själv en gammal ”tjock-TV” på Blocket. Därför är det med en viss stolthet jag nu kan säga att jag äntligen ligger i täten – jag har skaffat en iPad2. Faktum är att denna pryl är så färsk att den inte går att få tag på i butikerna ännu.

En ipad är en liten digital läsplatta som man kan använda för att läsa epost och böcker, titta på bilder och film, surfa på internet m.m. Enligt tidningen Metro är 95% av användarna män. Tydligen är en stor andel föräldralediga småbarnspappor. Man kan se papporna på stan med barnvagn i ena handen och en iPad i den andra, iPad-pappor. De lediga mammorna spenderar istället sin tid på caféer med väninnor över en kaffe latte, latte-mammor.

Själv skriver jag detta inlägg på min iPad med ett trådlöst tangentbord, allt medan lilla dottern sover middag. Om ni ser mig i stan under sommaren så hittar ni mig i någon park där jag sitter i gröngräset med min iPad och min knappt 2-åriga dotter. Kanske smuttar hon på en liten latte. Det ska börjas i tid.

Är det lämmelår i år?

Hjortronmyren — Mon, 25 Apr 2011 22:21:39 +0000

Under åtskilliga kvällar har jag läst ur en sagobok om svenska fjällen för min lilla dotter. I boken finns bl.a. bilder på fjällämlar. Trots att jag har vandrat i fjällen många gånger har jag aldrig sett någon lämmel i verkliga livet – fram till påsken 2011. Vi har varit i Transtrandsfjällen under påskhelgen och där såg jag minst en lämmel varje dag under de fyra dagarna. De flesta lämlarna var försiktiga och försökte springa och gömma sig när vi kom vandrande/skidande men en mopsade upp sig och försökte skrämma iväg oss, fyra vuxna och ett barn. Vi såg även flera tecken på att det fanns fjällräv i trakten (lämlar är deras favoritföda). Kanske är det lämmelår i år?