Löparskor och världspolitik

Det finns olika slags löpning. En av de behagligaste formerna är att sitta i soffan och drömma om kommande löparturer på slingriga skogsstigar med en lätt vind i ryggen och solljus som strilar ner mellan trädkronorna. Fantasilöpning skulle man kunna kalla det. En annan typ av löpning som jag ägnat mig åt under senare tid är transportlöpning. Den är inte lika glamorös  men ändå skön på sitt sätt. Men betydligt jobbigare. För min del brukar den starta på morgonkvisten med tio minuters promenad till skolan tillsamman med min dotter. Sedan stretchar jag en kort stund och lufsar iväg mot Kungsholmen, vidare längs vattnet till Stadshuset, över Riddarholmen och slutligen genom kullerstensgatorna i Gamla Stan. Där väntar dusch och en arbetsdag på kontoret. Jag brukar tänka att jag är lyckligt lottad som har en så vacker väg till mitt jobb.

888855673996_003_8d9b223a15cf4a588e88c60a8d7ae769

För 15-20 år sedan opererade jag båda mina knän och min ålder gör också att jag måste tänka mig för så jag inte överbelastar knäna. I höstas hittade jag en ny typ av löparsko som jag hoppas ska skona mina knän. Skomärket är Hoka One One, som tydligen betyder flying over the earth på språket maori. Skorna är fantastiskt sköna och har mycket bra stötdämpning. Trots sitt namn så är skomärket franskt. Själv köper jag skorna via internet från Storbritannien, vilket ofta blir 50 % billigare än att handla dem i Sverige. Men hur blir det efter Brexit, kan man undra? Kommer jag att kunna köpa min skor från UK framöver? Och vad kommer att hända med priset på amerikanska löparskor framöver? Blir det handelskrig nu när president Trump står vid rodret? Jag läste nyss att grundaren av det välkända skomärket New Balance givit nästan 400 000 dollar till Trumps valkampanj. Gissa vilket skomärke jag INTE kommer att välja nästa gång!

CIDP och Lidingöloppet

Jag har flera gånger tidigare bloggat om sjukdomen CIDP och här kommer en fortsättning. Denna ovanliga sjukdom gör att man förlorar styrka och kraft i ben och armar, så att man till slut inte kan gå eller använda händerna som man vill. Det har nu gått nästan sju år sedan jag fick min diagnos och som jag tidigare beskrivit så fungerar den behandling jag får alldeles utmärkt. Inte alla som drabbats av CIDP har det lika lätt, det är jag medveten om. Kanske kan rubriken på denna bloggpost därför uppfattas som lite provocerande men det är inte alls min mening. Jag vill bara rapportera att jag under hösten uppnått mitt mål i rehabiliteringen – jag har sprungit Lidingöloppet 30 km. Var och en måste naturligtvis sätta upp sina egna mål och detta var mitt mål. Det känns fantastiskt!

Hur gick det då? Jo, jag måste var nöjd. Det var 13 år sedan jag sprang loppet förra gången runner-boy_25592059och tiden blev bara 7 minuter sämre, trots sjukdomen och att jag definitivt inte blivit yngre. Det kunde ha gått ännu bättre om benen varit lite piggare. Antagligen hade jag tränat lite för mycket veckorna före loppet. En sak som jag noterat är att sjukdomen tycks göra att musklerna inte riktigt har samma uthållighet som normalt. Det är något min läkare också nämnde när jag fick diagnosen och som verkar stämma. Men jag har också upptäckt att träning verkligen hjälper. Under det första året efter diagnosen tog mina ben helt slut efter 5 km löpning. Nu klarar jag bevisligen Lidingöloppets tuffa 30 km! Vad ska jag nu sätta upp för mål?

Lindholms brygga – Del 4

Augusta Lindholm och Backbyns Handel

Efter Aron Lindholms död år 1891 fortsatte hans hustru Augusta att driva handelsboden i Backbyn fram till dess att hon pensionerade sig år 1901. Men vem skulle överta butiken? Det blev handlaren J. Jakobsson i Leksand. Augusta sålde hela rörelsen till honom för 10 000 kr, inklusive gård, affär, magasin och varulager. Jakobsson övertog handelsboden den 1 maj 1901 och Augusta flyttade till Leksand där hon hade sin bror med familj. För att avtacka henne anordnade Siljansnäsborna en avskedsfest i kyrkskolan med tal, presenter och hyllningar av olika slag. Att Augusta var omtyckt gick inte att ta miste på.

Det finns en unik handtecknad bild på handelsboden från ungefär denna tid, se nedan. År 1906 fick Siljansnäs nämligen besök av konstnären Bror Bodingh som tecknade av några byggnader i socknen och tryckte upp vykort, bland annat med motiv på handelsboden* i Backbyn. Handelsboden står faktiskt kvar än idag – det är i samma byggnad som Backbyns Handel bedrev sin verksamhet under många år. Huset har dock byggts till och renoverats i flera omgångar, vilket lett till att byggnaden idag ser ganska annorlunda ut. Men trästommen är densamma som på Lindholms tid.

backbyn_03a_aa_handl-j-jakobssons-gard_bodingh
Aron och Augusta Lindholms handelsbod i Backbyn som övertogs av J. Jakobsson år 1901 (tecknat vykort av Bror Bodingh år 1906).

Jakobsson fortsatta att driva butiken ända fram till 1935 då den övertogs av Valfrid Persson** som drev rörelsen vidare till 1946. Därefter följde flera olika ägare. Själv växte jag upp bara några hundra meter från butiken på 1960- och 70-talen. Då hade den förvandlats till ICA-butik och kallades för Backbyns Handel. Men det var fortfarande en diversehandel. De mest spännande sakerna fanns allra längst in i butiken, i den högra delen på bilden ovan (dagens ingång finns på den vänstra kortsidan). Backbyns Handel är värd en egen berättelse men vi återvänder istället till Augusta Lindholm.

Augusta levde i lugn och ro i Leksand under åtta år. Efter några månaders sjukdom avled hon den 17 mars 1909 vid en ålder av 73 år. Hennes önskan var att få begravas tillsammans med sin make Aron på Siljansnäs kyrkogård. Begravningen som hölls fyra dagar senare blev både storslagen och stämningsfull. Den inleddes med att Augusta fördes i Leksands likvagn till Siljansnäs. Själva begravningen beskrivs bäst med några utvalda citat från tidningen:

Ett tjugutal släktingar och vänner från Leksand samt många inbjudna Siljansnäsbor infunne sig för att visa den af alla afhållna gamla frun den sista tjänsten. Utanför skolhuset samlades dessutom i samma afsikt en stor skara, hvilka anslöto sig till processionen, då den under klockringning tågade till graven. Kyrkoherde Öström, som förrättade jordfästningen, höll vid grafven ett vackert, gripande tal samt uppläste ett skriftligt tack till den döda från kyrkoherde Gabrielsson med fru i Orsa […] Af kransar och blomster var sådan mängd, att blott en del fick plats på kistan. […] Allmänt flaggades i Siljansnäs på half stång. Kärleksfull och välgörande mot alla efterlämnade fru Lindholm ett aktadt minne och många vänner, icke minst bland fattiga och hjälpbehöfvande, hvilka nu deltaga i de närmastes saknad af den döda. Hvile hon i frid!

Man kan nästan ta på stämningen i det fantastiska fotot från begravningen, se nedan (Siljansnäs kyrka i bakgrunden). Med lite detektivarbete skulle det antagligen gå att identifiera flera av de Siljansnäsbor som står uppställda bakom Augustas kista.

kyrkan_01a_aa_begravning-augusta-lindholm_privat
Augusta Lindholms begravning i Siljansnäs den 21 mars 1909 (vykort skickat av Augustas brorsdotter Edith).

På vykortets adressida kan man bland annat läsa följande rader:

Här ser du något af den sista tjänsten i Siljansnäs. Det var en så vacker dag och mycket folk, flaggan på half stång i alla byar.

imag0083Än idag kan man beskåda paret Lindholms pampiga gravsten som står centralt placerad på Siljansnäs kyrkogård, även om lavbeläggning på stenen börjar göra den ingraverade texten en smula svårläst. Men av alla dem som passerar gravstenen är det knappast någon som idag känner till historien som döljer sig bakom namnen. Kort sagt: Paret Lindholm har glömts bort.

Aron Lindholm bodde i Siljansnäs i åtminstone 22 år och Augusta i 32 år. De kom båda två att betyda en hel del för Siljansnäs men på olika sätt. Aron stod för modernisering och kommunikation, Augusta för omtänksamhet och givmildhet. De fick aldrig några barn som kunde föra vidare deras berättelser. Troligen är det en anledning till att minnet av dem har bleknat.

Ta gärna tar en titt på resterna efter Lindholms brygga i Näsbyggebyn, nere vid stranden av Alviken. Även om det bara är en samling stenblock så är historien bakom desto mer intressant!

 

*) Andra byggnader som Bodingh tecknade av var Näsbyggebyns skola, missionshuset i Näsbyggebyn, Siljansnäs prästgård samt skolhusen i Östra och Västra Björken.

**) Han bytte senare namn till Valfrid Ejendal (efter sjön Ejen) och grundade företaget Ejendals i Leksand.

 

Källor

Dalpilen, 21 augusti 1891, s. 6 (Dödsfall).

Dalpilen, 23 november 1900, s. 3 (Gårdsköp).

Dalpilen, 10 maj 1901, s. 2-3 (En enkel afskedsfest).

Dalpilen, 26 mars 1909, s. 4 (En högtidlig och stämningsfull begrafning).

Gabrielsson S., 1954. Hågkomster och hörsägner. Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag, Stockholm.

Tägt N., 1981. En bok om Siljansnäs. Siljansnäs Hembygdsförening.

Lindholms brygga – Del 3

Telefonen kommer till Siljansnäs

På 1860-talet var Siljansnäs en isolerad avkrok i Leksands socken. Under perioden 1870-1890 bidrog Aron Lindholm till att Siljansnäs började moderniseras genom att kommunikationerna förbättrades: Järnväg, varutransporter med båt samt postgång. Men det är inte allt. Här följer en märklig historia om hur telefonen kom till Siljansnäs.

Enligt den officiella historieskrivningen (Tägt, 1981) fick Siljansnäs telefonförbindelse med omvärlden först år 1914. Men det finns också en annan berättelse som återges i samma bok:

Erik Mattsson var den förste, som skaffade sig telefon på Siljansnäs. Han byggde själv ledningen och satte upp stolpar. Den gick från Karin Moströms, hans systers gård, över Skarpåkern, genom Hallen, Backbyn och Näsbyggebyn och vidare till Flottningsföreningens varv i Övermo, Leksand. Limå bruk kom sedan och ville vara med och det blev två trådar på ledningen till Övermo. Detta hände långt före tillkomsten av Siljansnäs Telefonförening, som bildades 1914.

tel

Men gick det verkligen till på detta sätt? Nja, inte helt och hållet. Här kommer min tolkning – och givetvis är Aron Lindholm inblandad även här. Ständigt dyker denne märklige man upp!

Telefonnätet i Dalarna byggdes successivt upp på 1880-talet, bland annat av de stora sågverksbolagen samt Dalälvarnas-Torsång Strömbyggnadsaktiebolag. Från Domnarvet utgick flera telefonlinjer: En till Falun, en längs Västerdalälven och en linje norrut längs Österdalälven. I augusti 1886, två år efter det att järnvägen till Insjön tagits i bruk, rapporterades att Leksand fått telefonförbindelse söderut (redan tidigare fanns det en förbindelse med Rättvik). Totalt fanns det mindre än tio telefoner i Leksand vid denna tid.

Även i Siljansnäs vill man få telefon. Redan år 1882 argumenterade kyrkoherde Erik Holmgren i Siljansnäs att kommunen borde upphöra med att ge bidrag till poststationen och istället lägga pengarna på en telefonförbindelse. Som framgår i del 2 av berättelsen så resulterade detta i att Aron fick stänga poststationen. Holmgren var vid denna tid ordförande i Siljansnäs kommunalstämma och på sätt och vis överordnad Aron Lindholm. Man kan ana ett intrikat rävspel bakom kulisserna! Till saken hör också att Holmgren var en filur när det gällde pengar – andras pengar (mer om detta i en annan blogg). Men det var Aron som hade bäst kontakter bland industri- och affärsmän utanför socknen och det var de som styrde över utbyggnaden av telefonnätet. Aron hade förlorat poststationen men kanske fanns det en möjlighet för honom att få telefon istället. Nu ska vi se hur han lyckades med sin lobbyverksamhet!

I Mora-Orsa fanns det ett separat telefonnät som inte hängde ihop med nätet i resten av Dalarna. Nu skulle dessa nät bindas samman. Lösningen var att ordna en förbindelse från Leksand till Mora – via Siljansnäs! Ledningen drogs från Övermo varv till Lindholms handelsbod i Backbyn och vidare till Limån*. Med andra ord var Aron Lindholm den förste i Siljansnäs som fick telefon! Han hade lyckats! Men hur kommer det sig då att uppfinnaren Erkers Erik Mattsson i Björken tillskrivs den första telefonen i Siljansnäs? Kanske ligger förklaringen i det som inom kort skulle drabba paret Lindholm.

Affärsmässigt gick det antagligen ganska bra för Aron och Augusta Lindholm. Men år 1891 inträffade en tragedi. Plötsligt drabbades Aron av sjukdom och efter en kort tid avled han, endast 46 år gammal. Det måste ha varit ett hårt slag för Augusta. Hon var då 55 år gammal och barnlös. Men hon var envis och gav inte upp så lätt. Augusta bestämde sig för att driva affärsrörelsen vidare på egen hand. Som jag tidigare nämnt hade hennes svåger en butik i Falun, hennes bror en butik i Leksand och nu drev hon själv handelsboden i Siljansnäs. Hon hade med andra ord kunniga personer att vända sig till när hon behövde råd.

Augusta var en hjälpsam och vänlig själ som sällan eller aldrig tvekade att hjälpa de fattiga i bygden, vilket gjorde henne mycket populär. Men hon var antagligen inte särskilt intresserad av Arons telefon. Hon hade knappast någon användning av den eftersom det nästan inte fanns någon att ringa till. Dessutom var det vid denna tid många som ansåg att kvinnor inte kunde hantera så avancerade apparater som telefoner! Och Augusta hade viktigare saker att syssla med.

Min tolkning är att Erik Mattsson upptäckte att efter Aron Lindholms död fanns det en telefonledning till Siljansnäs som inte längre användes. Eftersom Mattsson var mycket tekniskt intresserad övertog han helt enkelt den lediga telefonlinjen och förlängde den från handelsboden i Backbyn upp till sin stuga i Björken. Jag har inga handfasta bevis att det gick till exakt så men det är en rimlig förklaring. Att Mattsson på egen hand skulle ha dragit en telefonledning hela vägen till Övermo i Leksand är orealistiskt och stämmer inte heller med tidningsuppgifter där det anges att det är handlaren Aron Lindholm som ska få telefon**.

Dessa händelser ligger så långt tillbaka i tiden att det inte fanns några ögonvittnen i livet när berättelserna skrevs ner på 1980-talet. Uppgifterna hade vandrat från en generation till nästa i muntlig form – och förändrats. Det visar hur vanskligt det är att förlita sig på muntliga uppgifter när historien nedtecknas långt i efterhand. Eftersom Aron Lindholm avled så tidigt bleknade minnet av honom. Det förklarar varför hans namn bara nämns i förbifarten i Siljansnäs historieskrivning.

I del 4 berättar jag slutet på historien, nämligen vad som hände med Augusta Lindholm och handelsboden i Backbyn. Då visar jag även några unika bilder. Läs gärna även del 1 och del 2 av berättelsen.

*) Att telefonlinjen drogs via Siljansnäs till Limån är uppenbart. Men jag känner inte till om den planerade dragningen till Mora på Siljans västra sida verkligen genomfördes.

**) Erik Mattsson nämns överhuvudtaget inte i detta sammanhang.

Källor

Dalpilen, 26 mars 1886, s. 2 (Länets telefonnät).

Dalpilen, 6 augusti 1886, s. 5 (Länets telefonnät).

Dalpilen, 21 augusti 1891, s. 6 (Dödsfall).

Dalpilen, 10 maj 1901, s. 2-3 (En enkel afskedsfest).

Lindgren E., 1995. Posthistoria från Leksands kommun. Posthistorisk skriftserie, nr 259, Stockholm.

Tägt N., 1981. En bok om Siljansnäs. Siljansnäs Hembygdsförening.

Lindholms brygga – Del 2

Aron Lindholm

Lindholms brygga i Näsbyggebyn fick sitt namn efter Aron Lindholm. Han föddes år 1845 och var son till musikdirektör Lindholm i Falun. Arons bror, Knut Lindholm, var en välkänd handelsman i staden och även Aron valde denna bana. Till en början arbetade han i Falun, troligen i broderns butik. Efter en tid flyttade han till Leksand där han fortsatte som butiksbiträde, möjligen i August Samuelssons lilla välskötta diverseaffär på Norsgatan. August kom från Hedemora och hade en syster – Augusta. Kanske var det i Augusts butik som Aron och Augusta lärde känna varandra. Aron såg mycket bra ut. Han hade mörkt, krulligt hår, vackra ögon, röda kinder och rörde sig på ett stiligt sätt. Augusta var nio år äldre än Aron men trots åldersskillnaden slog kärleken till och de gifte sig. Nu ville paret Lindholm satsa på en egen affärsrörelse och de upptäckte att det fanns en möjlighet i den nybildade socknen Siljansnäs, närmare bestämt i Backbyn*. Året var 1869 och Aron var bara 24 år gammal. Han kunde knappast ana att den affärsrörelse han startade skulle leva vidare i 130 år! Under andra halvan av 1900-talet blev Arons handelsbod känd som Backbyns Handel.

Vid denna tid var förbindelserna mellan Siljansnäs och omvärlden mycket dåliga. Hur skulle varorna fraktas till handelsboden i Backbyn? Vägarna var i hopplöst dåligt skick och det var långt till Leksand eftersom det inte fanns någon vägförbindelse mellan Fornby och Sundsnäs. Det enda vettiga var därför att transportera varorna med båt, men då krävdes en brygga där båtarna kunde lägga till. Det var orsaken till att Lindholm byggde en brygga, endast 750 meter från handelsboden. Exakt vilket år Lindholm lät anlägga bryggan är oklart men troligen omkring år 1870.

Det verkar som om Aron ibland beställde varor via sin brors butik i Falun. Varorna skickades med häst och vagn från Falun till Insjön och vidare med båt till Lindholms brygga. I september 1883 försvann en sådan leverans i de djupa skogarna mellan Falun och Insjön – den ”slarvades bort”. Aron kan inte ha varit glad för han efterlyste de försvunna varorna i tidningen.

Lindholms butik var den största i Siljansnäs och han saluförde det mesta, allt från garn till krut och dynamit! Aron Lindholm själv var framgångsrik även inom andra områden. Bland annat var han vice ordförande i 1876 års kommunalstämma, den första någonsin i den nybildade kommunen Siljansnäs. I början av 1870-talet blev behovet stort av ordentlig postgång till Siljansnäs, någon sådan hade inte funnits tidigare. I augusti 1876 hölls en auktion där ansvaret för postgången auktionerades ut (den som krävde lägst ersättning vann budgivningen). Det blev Aron som vann med anbudet 225 kr per år. I januari 1877 öppnades Siljansnäs första poststation, inhyst i Lindholms handelsbod. Aron själv blev postmästare. Nu kom Lindholms brygga väl till pass eftersom postföringen mellan Leksand och Siljansnäs skedde med båt. Handelsboden fungerade som poststation fram till 1883 då Lindholms kontrakt sades upp. Det var Poststyrelsen och Siljansnäs kommun som finansierade poststationen och de ville spara pengar.

Aron var även aktiv i Siljans Järnvägsaktiebolag. I början av 1880-talet förekom det mycket diskussion om var järnvägen upp till Siljansområdet skulle dras. Vissa propagerade för en järnväg från Falun till Mora via Rättvik. En annan falang ville hellre att järnvägen skulle gå från Borlänge till Insjön, där man kunde ta sig vidare med båt till orterna runt Siljan. Det var den billigaste lösningen. Det fanns också ett tredje förslag som innebar att järnvägen skulle dras över Siljansnäs, Limå bruk och vidare till Mora på västra sidan av Siljan. Den sträckningen till Mora var kortast och skulle ge goda möjligheter för transport av träkol från skogarna väster om Siljan. För Aron Lindholm måste detta förslag ha tett sig fantastiskt eftersom det skulle ha gett honom oanade affärsmöjligheter. Man kan föreställa sig hur han argumenterade för denna lösning under sammanträdena. Men det blev förslaget Borlänge-Insjön som segrade och år 1884 öppnades Siljans järnväg för trafik.

01_resande_01
Byte från båt till tåg vid Insjön, ändstationen på Siljans järnväg under åren 1884-1914.

Aron hade många vänner men han umgicks mest med Leksandsherrarna. Han kom från en bildad familj och i Siljansnäs tillhörde han herrskapsklassen, en liten klick personer som förutom Aron omfattade prästen, klockaren, organisten, barnmorskan, inspektorn på Limån samt några av deras fruar. Augusta var däremot mer folklig än Aron och fick många vänner bland befolkningen i Siljansnäs.

I del 3 berättar jag en märklig historia om när telefonen kom till Siljansnäs. Läs gärna även del 1 av berättelsen.

*) Enligt Tägt (1981) drev Aron Lindholm även en butik vid Limå bruk under en period.

Källor

Dalpilen, 21 januari 1881, s. 5-6 (Järnvägsmötet i Leksand).

Dalpilen, 24 november 1882, s. 2 (Siljans järnvägsaktiebolags stämma).

Dalpilen, 29 september 1883, s. 4 (Förloradt).

Dalpilen, 4 juni 1886, s. 2 (Siljans järnväg).

Dalpilen, 10 maj 1901, s. 2-3 (En enkel afskedsfest).

Lindgren E., 1995. Posthistoria från Leksands kommun. Posthistorisk skriftserie, nr 259, Stockholm.

Gabrielsson S., 1954. Hågkomster och hörsägner. Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag, Stockholm.

Tägt N., 1981. En bok om Siljansnäs. Siljansnäs Hembygdsförening.

Lindholms brygga – Del 1

Jakten på en gammal brygga

En sommardag år 1887 rörde sig ett märkligt ekipage långsamt söderut över sjön Siljan. Det var ångbåten Mora som bogserade en pråm lastad med bohaget som tillhörde kyrkoherden i Mora, Johan Gabrielsson, med familj. Johan hade fått tjänsten som kyrkoherde i den unga församlingen i Siljansnäs. Flyttbeskedet hade kommit mycket hastigt så i brådskan lade man kyrkoherdens bokhyllor med ryggen mot pråmdäcket, med böckerna kvar i hyllorna. Färden över Siljan blev stormig och alla utom kyrkoherden och yngste sonen David blev sjösjuka. Inne i Österviken lugnade sig vågorna och i höjd med Fornby svängde ekipaget in i Byrviken. Detta var fyra år innan Fornbybanken började byggas – på kyrkoherdens initiativ!

Inne i Byrviken var vattnet grunt och man tvingades byta till den mindre ångbåten Färdig. Man passerade över fjärden mellan Näsbyggebyn och Storön och där Alviken börjar landade ekipaget vid Lindholms brygga. På stranden stod Isak Erik och väntade med häst och socknens enda åkkärra, för vidare transport på skumpiga vägar upp till Siljansnäs prästgård. Flottare mottagande än så fick man inte i Siljansnäs vid denna tid.

Men stopp ett tag! Lindholms brygga? Vad var det? Trots att jag vuxit upp i Siljansnäs hade jag aldrig hört talas om denna brygga och de jag frågade kunde inte ge svar. Men till slut hittade jag lösningen på gåtan. Här är berättelsen.

imag0081-bPå 1970-talet lekte och badade jag och mina barndomskamrater ofta nere vid stranden av Alviken, på gränsen mellan Näsbyggebyn och Backbyn. Vi kallade området för Båthuset eftersom kyrkbåtarna förvarades där. Ibland badade vi genom att hoppa i vattnet från roddarklubbens brygga men vanligtvis tog vi ett dopp vid den inofficiella badplatsen Badsten strax intill. Alla som stått där vid stranden en stilla kväll och beundrat utsikten och ljuset över sjön kan intyga att det egentligen är en mycket vacker plats. Jag skriver ”egentligen”, för på 1970-talet förstördes idyllen när elbolaget byggde ett ställverk vid stranden och en högspänningsledning drogs rakt över sundet mellan fastlandet och Storön. På den tiden kom miljöhänsyn långt ner på prioriteringslistan. Men jag minns att jag redan som barn tyckte det var märkligt att man fick tillåtelse att förstöra en så vacker plats. Nu har Storön blivit naturreservat och idag skulle denna högspänningsledning knappast accepteras.

Spåren efter Lindholms brygga hittar man idag i en vassrugg, strax nedanför den högspänningsstolpe som står precis vid strandkanten, se foton ovan och nedan. På sjöbotten ligger en stor samling stenblock, utlagda som en pir rakt ut i Alviken. Själva träbryggan är för länge sedan förstörd – den måste ha försvunnit redan i början av 1900-talet. Stenpirens placering stämmer utmärkt med den beskrivning av kyrkoherde Gabrielssons ankomst till Siljansnäs som sonen Samuel gett i sin bok Hågkomster och hörsägner. Som barn brukade jag och mina kamrater använda stenpiren till att förtöja vår egentillverkade badflotte som vi byggt av timmerstockar, gamla oljefat och överblivet virke. Jag undrade redan då varför det låg en massa stora stenar i vattnet men det skulle dröja nästan 40 år innan jag hittade förklaringen.

imag0080-b

Men vem var Lindholm och varför namngavs en brygga efter honom? Fortsättning följer i Del 2 av berättelsen.

Källor:

Gabrielsson, S., 1954. Hågkomster och hörsägner. Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag.

Lundin, B., 1999. Näsbyggebyn, Bycirkelupptakt 1 febr. 1999, Historik.

Häxan och hennes försvarare – Del 3

Detta är den sista delen av en berättelse i tre delar om häxprocesserna på 1600-talet med fokus på min dotters förfäder. Läs gärna Del 1 och Del 2.

De statliga trolldomskommissionerna i Dalarna hade tagit i med hårdhandskarna och många kvinnor hade avrättats, anklagade för trolldom. På sätt och vis kan man säga att de hårda domarna fungerade – färderna till blåkulla om nätterna tycktes ha upphört. Men segern var kortvarig. Istället spred sig farsoten till landskapen i södra Norrland. Där kände man naturligtvis till myndigheternas hårdhänta metoder och resonerade ungefär så här: ”Om myndigheterna ser så allvarligt på detta så måste vi verkligen vara på vår vakt mot trollpackorna.” Därmed bröt häxhysterin ut med full kraft även i södra Norrland.

A

Den svenska staten hade ännu inte förstått orsaken till häxpaniken och vad som borde göras för att verkligen få stopp på oredan. Istället fortsatte man i samma hjulspår som tidigare och tillsatte ännu en trolldomskommission. Men denna gång fanns det ifrågasättande röster inom kommissionen. Kritikerna utgjorde en kvartett med Gustav Rosenhane i spetsen samt Anders Stiernhöök, Carl Lundius och Erik Henriksson Teet. Den sistnämnde var min dotters morfars morfars farmors farmors mormors far. Han var son* till burggreven** i Falun, Henrik Mårtensson som adlades Teet år 1652. Burggreven själv var sedan länge död när trolldomshysterin bröt fram men hans son Erik gick i faderns juridiska fotspår och blev häradshövding i Medelpad.

Den kritiska kvartetten (man skulle kunna kalla dem ”De fyras gäng”) var de mest juridiskt kunniga medlemmarna i trolldomskommissionen och de insåg direkt att kommissionen var inne på en olycklig väg. De var helt enkelt ganska skeptiska till alla trolldomsanklagelser och påstådda bevis. ”De fyras gäng” valde att försöka arbeta från kommissionens insida och ifrågasätta de ofta absurda anklagelserna men det var en mycket svår uppgift. I praktiken var de bakbundna eftersom de lokala nämndemännen och prästerna tog trolldomsanklagelserna på stort allvar och dessutom var i klar majoritet. ”De fyras gäng” försökte övertyga de övriga genom att kritisera bevisningen, som exempelvis framgår av detta uttalande av Erik Teet:

Det förefaller mig synnerligen betänkligt att enbart på barnvittnesmål fälla någon till ansvar i ett mål som gäller den tilltalades hela tillvaro och goda rykte…

Rosenhane var ännu tydligare:

Oskyldigt blod är det bästa offret till människosläktets fiender.

Kanske var det inte enbart Erik Teets juridiska kunskaper som gjorde honom skeptiskt. En av de största kritikerna i landet fanns nämligen i hans egen familj. Mitt under den pågående trolldomshysterin i Leksand hade Erik gift sig med Maria Rudbeckia, dotter till biskop Nicolaus Rudbeckius i Västerås. Ja, det är samme man som träder fram i Del 2 av denna berättelse. Erik Teets svärfar var med andra ord en av landets allra starkaste kritiker.

Trots de kritiska rösterna rullade häxspektaklet vidare, från socken till socken, med olika sammansättningar på kommissionerna. Hälsingland, Ångermanland och Medelpad var några av landskapen. Allra blodigast blev det i Torsåker i Ångermanland år 1674, där en förbluffande stor andel av pastoratets kvinnor avrättades – var femte kvinna! Det mest pinsamma är nog ändå att spektaklet tilläts fortsätta ända in i Sveriges huvudstad ett par år senare, vilket jag skrivit om i Del 2.

B

Hur kommer det sig att min dotter är släkt med alla dessa prominenta personer i berättelsen? Jo, Erik Teet blev kvar i Medelpad och en av hans släktgrenar etablerade sig i trakten av Timrå. Jag brukar skämtsamt säga att hans ättlingar gifte sig ett halvt pinnhål nedåt i hierarkin för varje generation, till dess min hustru (dotter till en folkskollärare) gifte in sig i en bondsläkt från Siljansnäs. Så kommer det sig att i min dotter är ättling till några av de starkaste skeptikerna till trolldomsanklagelserna på 1600-talet, samtidigt som hon även är ättling till en av kvinnorna från Siljansnäs som fick plikta med sitt liv.

 

*) Erik Henriksson Teets morföräldrar var den tidigare kyrkoherden i Leksand, Uno Troilius, och hans hustru ”Stormor i Dalom” (antagligen Leksands mest kända kvinna genom alla tider).

**) I Sverige var burggreve under 1600-talet den högste juridiske och militäre ämbetsmannen i städerna Falun, Göteborg och Malmö.

 

Källor:

Guillou J. (2002). Häxornas försvarare. Ett historiskt reportage. Piratförlaget.

Nationalencyklopedin. http://www.ne.se