Häxan och hennes försvarare – Del 3

Detta är den sista delen av en berättelse i tre delar om häxprocesserna på 1600-talet med fokus på min dotters förfäder. Läs gärna Del 1 och Del 2.

De statliga trolldomskommissionerna i Dalarna hade tagit i med hårdhandskarna och många kvinnor hade avrättats, anklagade för trolldom. På sätt och vis kan man säga att de hårda domarna fungerade – färderna till blåkulla om nätterna tycktes ha upphört. Men segern var kortvarig. Istället spred sig farsoten till landskapen i södra Norrland. Där kände man naturligtvis till myndigheternas hårdhänta metoder och resonerade ungefär så här: ”Om myndigheterna ser så allvarligt på detta så måste vi verkligen vara på vår vakt mot trollpackorna.” Därmed bröt häxhysterin ut med full kraft även i södra Norrland.

A

Den svenska staten hade ännu inte förstått orsaken till häxpaniken och vad som borde göras för att verkligen få stopp på oredan. Istället fortsatte man i samma hjulspår som tidigare och tillsatte ännu en trolldomskommission. Men denna gång fanns det ifrågasättande röster inom kommissionen. Kritikerna utgjorde en kvartett med Gustav Rosenhane i spetsen samt Anders Stiernhöök, Carl Lundius och Erik Henriksson Teet. Den sistnämnde var min dotters morfars morfars farmors farmors mormors far. Han var son* till burggreven** i Falun, Henrik Mårtensson som adlades Teet år 1652. Burggreven själv var sedan länge död när trolldomshysterin bröt fram men hans son Erik gick i faderns juridiska fotspår och blev häradshövding i Medelpad.

Den kritiska kvartetten (man skulle kunna kalla dem ”De fyras gäng”) var de mest juridiskt kunniga medlemmarna i trolldomskommissionen och de insåg direkt att kommissionen var inne på en olycklig väg. De var helt enkelt ganska skeptiska till alla trolldomsanklagelser och påstådda bevis. ”De fyras gäng” valde att försöka arbeta från kommissionens insida och ifrågasätta de ofta absurda anklagelserna men det var en mycket svår uppgift. I praktiken var de bakbundna eftersom de lokala nämndemännen och prästerna tog trolldomsanklagelserna på stort allvar och dessutom var i klar majoritet. ”De fyras gäng” försökte övertyga de övriga genom att kritisera bevisningen, som exempelvis framgår av detta uttalande av Erik Teet:

Det förefaller mig synnerligen betänkligt att enbart på barnvittnesmål fälla någon till ansvar i ett mål som gäller den tilltalades hela tillvaro och goda rykte…

Rosenhane var ännu tydligare:

Oskyldigt blod är det bästa offret till människosläktets fiender.

Kanske var det inte enbart Erik Teets juridiska kunskaper som gjorde honom skeptiskt. En av de största kritikerna i landet fanns nämligen i hans egen familj. Mitt under den pågående trolldomshysterin i Leksand hade Erik gift sig med Maria Rudbeckia, dotter till biskop Nicolaus Rudbeckius i Västerås. Ja, det är samme man som träder fram i Del 2 av denna berättelse. Erik Teets svärfar var med andra ord en av landets allra starkaste kritiker.

Trots de kritiska rösterna rullade häxspektaklet vidare, från socken till socken, med olika sammansättningar på kommissionerna. Hälsingland, Ångermanland och Medelpad var några av landskapen. Allra blodigast blev det i Torsåker i Ångermanland år 1674, där en förbluffande stor andel av pastoratets kvinnor avrättades – var femte kvinna! Det mest pinsamma är nog ändå att spektaklet tilläts fortsätta ända in i Sveriges huvudstad ett par år senare, vilket jag skrivit om i Del 2.

B

Hur kommer det sig att min dotter är släkt med alla dessa prominenta personer i berättelsen? Jo, Erik Teet blev kvar i Medelpad och en av hans släktgrenar etablerade sig i trakten av Timrå. Jag brukar skämtsamt säga att hans ättlingar gifte sig ett halvt pinnhål nedåt i hierarkin för varje generation, till dess min hustru (dotter till en folkskollärare) gifte in sig i en bondsläkt från Siljansnäs. Så kommer det sig att i min dotter är ättling till några av de starkaste skeptikerna till trolldomsanklagelserna på 1600-talet, samtidigt som hon även är ättling till en av kvinnorna från Siljansnäs som fick plikta med sitt liv.

 

*) Erik Henriksson Teets morföräldrar var den tidigare kyrkoherden i Leksand, Uno Troilius, och hans hustru ”Stormor i Dalom” (antagligen Leksands mest kända kvinna genom alla tider).

**) I Sverige var burggreve under 1600-talet den högste juridiske och militäre ämbetsmannen i städerna Falun, Göteborg och Malmö.

 

Källor:

Guillou J. (2002). Häxornas försvarare. Ett historiskt reportage. Piratförlaget.

Nationalencyklopedin. http://www.ne.se

Häxan och hennes försvarare – Del 2

Detta är fortsättningen på en berättelse i tre delar om häxprocesserna på 1600-talet med fokus på min dotters förfäder. Del 1 finns under denna länk.

Samtidigt som trolldomshysterin svepte fram över Dalarna med full kraft fick stiftet en ny biskop. Hans namn var Nicolaus Rudbeckius* och året var 1670. I del 1 nämnde jag att min dotter är ättling till honom i rakt nedstigande led, 12 generationer bakåt i tiden.

Avrättningarna i Dalarna gjorde Rudbeckius bekymrad. De utfördes i hans eget stift och de var brutala. Rudbeckius tillhörde det fåtal bildade personer som tidigt insåg att något var grundligt fel. Men han fick aldrig möjlighet att själv gå till botten med problemen i Dalarna. Hans roll begränsades till att välja ut de präster som skulle ingå i den statliga trolldomskommissionen. Men det var bara präster han fick utse.

Nikolaus Rudbeckius, biskop i Västerås 1670-1676.
Nikolaus Rudbeckius, biskop i Västerås 1670-1676.

Kommissionens härjningar i socknarna runt Siljan måste ha gjort Rudbeckius förskräckt. Redan ett halvår senare presenterade han nämligen en teologisk avhandling – De fraudibus diaboli – som skulle få stor betydelse för att till slut sätta stopp på hysterin. I skriften manade han till största försiktighet och skepsis då vittnen förhördes i trolldomsprocesserna, även om han inte avfärdade allt som framkom. Han menade dock att det i många fall rörde sig om illusioner och han avvisade kategoriskt att trollkvinnor kunde förvandla sig, som vittnena påstod. Vidare hävdade han att bekännelser som framtvingats med tortyr inte var tillförlitliga. På psykologiska grunder ifrågasatte han dessutom värdet av frivilliga bekännelser. Hans skrift gav därmed tunga argument för ifrågasättande. Men under första halvan av 1670-talet sprang alla åt samma håll och det var inte många som lyssnade. Det var i stort sett bara Rudbeckius själv och professor Brunnerus i Uppsala som offentligt gav uttryck för sin tveksamhet.

Men teorier på papper är en sak. Hur skulle Rudbeckius själv ha hanterat situationen om häxhysterin nådde honom? Den frågan vet vi faktiskt svaret på. Men innan jag berättar det måste jag först förklara ett fenomen som uppkom under denna tid – de så kallade visgossarna. De var unga pojkar, och även enstaka kvinnor, som påstod att de hade förmågan att känna igen och avslöja dem som var trollkäringar bara genom att titta på dem. Detta skapade fantastiska möjligheter till försörjning och respekt. Visgossarna fick gåvor av folk som inte ville riskera att bli ovän med dem. Om man inte höll sig väl med en visgosse som kom till byn kunde man raskt pekas ut som häxa. Flera lokala präster anlitade till och med visgossar mot betalning. De vallades runt i socknarna av prästerna för att peka ut de skyldiga trollpackorna. Visgossarnas maktposition var skrämmande.

sorcerer-151168_960_720Det var en sådan visgosse, 12-årige Johan Grijs från Gävle, som år 1675 vandrade in i Stockholm och orsakade kaos. Huvudstadens kloka hjärnor brydde sig till en början inte om det hela och det ledde till att de snabbt förlorade kontrollen. Men dessförinnan hade tre ”viskvinnor”, också från Gävle, vandrat ner till Västmanland där de började ställa till med oreda. Ryktet om dem nådde inom kort biskop Rudbeckius. Så vad gjorde han? Anlitade han dem för att peka ut häxor i Västerås? Knappast! Väntade han på att alla Västerås häxor skulle avslöjas, så att staten kunde slå till med full kraft mot dem, på samma sätt som skett i socknarna runt Siljan? Absolut inte! Nej, istället gjorde han något betydligt intelligentare: Han såg till att ”viskvinnorna” låstes in och dömdes för förtal och skvaller. På så sätt räddade han Västmanland från häxhysterin. Att man får leta en bra stund i gamla böcker om trolldomsprocesserna, för att hitta Rudbeckius namn, beror på att hans strategi lyckades så bra i Västerås. Det hela hann aldrig utvecklades till någon bra ”story”.

I Stockholm däremot, gick det mesta ”åt skogen”, ja man lät till och med bränna en kvinna levande! Det var i samband med den avrättningen som Urban Hjärne dyker upp i sammanhanget, han som senare fick äran av att ha stoppat häxhysterin i Sverige. Inför avrättningen föreslog han att kvinnan som skulle brännas först skulle nypas med glödande tänger, så att hon förhoppningsvis förlorade medvetandet. I övrigt hade han inget att invända mot avrättningen. Ändå var det Hjärne som blev hjälte i den berättelse som många generationer skolbarn fått lära sig. Berättelsen ligger farligt nära historieförfalskningens gräns. I sin bok ”Häxornas försvarare” kallar Jan Guillou berättelsen för ”Myten om Urban Hjärnes hjältemodiga insatser”. I själva verket var trolldom ingen stor fråga för överklassen i Stockholm. Vid denna tid handlade deras intressen om den kamp som pågick mellan adeln och borgerskapet om den ekonomiska makten. Några häxor mer eller mindre, vad spelade det för roll? När man till slut vaknade ur sin slummer var det Nicolaus Rudbeckius mer än fyra år gamla skrift som visade sig segra. Men i Stockholm tog de själva åt sig äran. Under tiden som gått hade något hundratal kvinnor förlorat livet.

I del 3 träder ytterligare en anfader in i berättelsen, nämligen den Falu-födde Erik Henriksson Teet – min dotters morfars morfars farmors farmors mormors far.

 

*) Nicolaus var äldste son till en av de enskilt mest betydelsefulla svenskarna under hela 1600-talet – Johannes Rudbeckius. Jag återkommer till honom i ett blogginlägg framöver. Släkten Rudbeckius är välkänd än idag under namnet Rudbeck. De härstammar från godset Rudbeck i södra Danmark. Släkten hamnade i Sverige genom att Nicolaus farfar, Johannes Pedersen, lämnade familjens gods på 1500-talet och bosatte sig i Örebro.

 

Källor:

Guillou J. (2002). Häxornas försvarare. Ett historiskt reportage. Piratförlaget.

Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige (1859). Första bandet. Stockholm.

Hägg G. (2010). Gud i Sverige. Nordstedts.

Kommission i Dalarna ang trolldomsväsendet. http://www.europeana.eu/portal/record/2048307/providedCHO_SE_RA_310180A.html

Martling C.H. (1995). Så var det då… Episoder ur svensk kyrkohistoria under 1000 år. Del 3, Efter reformationen. Verbum.

Montgomery I. (2002). Sveriges kyrkohistoria. 4, Enhetskyrkans tid. Verbum, Stockholm.

Häxan och hennes försvarare – Del 1

I familjen har gamla häxor plötsligt blivit intressanta, eller snarare trolldomsprocesserna på 1600-talet. Min dotter är nämligen ättling i rakt nedstigande led till tre av de personer som i högsta grad var inblandade i dessa förskräckliga händelser. Den första personen hette Karin Andersdotter, den andra Nicolaus Rudbeckius och den tredje Erik Henriksson Teet. De kommer att dyka upp längre fram i denna berättelse i tre delar.

Enligt sägnen börjar det hela med en mycket banal händelse då den 12-åriga flickan Gertrud Svensdotter blev osams med en pojke om en brödbit. Det skedde nere vid Österdalälven i byn Åsen i Älvdalen. Gertrud slog till pojken som naturligtvis surnade till. För att hämnas berättade pojken för sin far att det var något skumt med Gertrud – hon kunde gå på vattnet minsann, det hade han sett med egna ögon. Detta satte igång en våg av anklagelser som slutade med att 18 personer döms till döden för trolldom. Sju av domarna verkställdes den 19 maj 1669 i Älvdalen.

witch-949055_960_720

Samma år nådde häxhysterin Mora. Barn berättade fantasifulla historier om trollpackor som förde dem till djävulen i Blåkulla under nätterna – och de vuxna trodde på dem. Det ledde till att 14 kvinnor och en man avrättades i Mora, på morgonen den 23 augusti 1669. Kropparna brändes på tre stora bål som placerats så att elden kunde ses över hela Siljansbygden. Kanske stod det en skara människor även på toppen av Björkberget på Näsbyggelandet (nuvarande Siljansnäs) och såg röken stiga mot skyn på andra sidan Siljan. Men trollpackorna försvann inte med röken, som myndigheterna hade hoppats. Nej, det blev faktiskt precis tvärtom!

Berättelserna om Blåkullafärder spreds snabbt till angränsande orter av barn på tiggarstråt och vandrande arbetssökande. Skvaller och baktaleri tog fart även i Leksandsbyarna. Hade inte grannens ko gett ovanligt mycket mjölk den senaste tiden? Och vad var det för mystisk salva grannkäringen smusslade med? Barnen började berätta samma historier om Blåkullafärder som cirkulerat i Mora. Några karlar på Näsbyggelandet tyckte att nu fick det vara nog med trollkonster och tog lagen i egna händer. De sökte upp de kvinnor som ansågs vara trollpackor och spöade upp dem. En av dessa händelser finns beskriven. Söndag eftermiddag den 10 augusti 1670 stod gammelkollan Karin Nilsdotter ensam på sin brors gård i Almo. Plötsligt rusade två män fram mot henne med var sin stör i nävarna och utan ett ord slog de henne med störarna över ansiktet. Männen kom från Näsbyggebyn och dömdes senare för sitt tilltag. Men ännu värre saker inträffade. En gammal gumma blev också angripen och det slutade riktigt illa – hon dog! Snart nådde dessa uppgifter kyrkoherde Helsingius i Leksand. Nu hade Näsbyggeborna gått för långt.

Myndigheterna i Leksand började förlora kontrollen över situationen. Socknen var nersmittad av trolldom och började likna laglöst land. Helsingius, som bara hade verkat i Leksand två år, var närmast panikslagen och i september 1670 skrev han brev till regeringen och begärde hjälp. Om han istället hade vänt sig till biskopen i Västerås hade galenskapen kanske kunnat mildras (se del 2 av berättelsen). Istället anlände hjälpen i form av en statlig trolldomskommission som använde samma metoder som i Mora, dvs. man tog i med hårdhandskarna. Det var nog precis vad Helsingius förväntade sig för han hade själv varit med i kommissionen i Mora 1½ år tidigare. Den 4 februari avkunnades dom mot 139 personer från Leksand, Ål och Bjursås. Två män och tolv kvinnor dömdes till döden men bara de åtta som erkände* sina brott fick plikta med livet. Varför erkände de? Det finns nog psykologiska förklaringar men troligen blev de även torterade. En av de män som dömts avled nämligen dagen före avrättningen, kanske på grund av tortyr för att tvinga fram ett erkännande. Det finns gott om exempel på att tortyr förekom vid flera trolldomsprocesser.

Åtminstone fem av de anklagade kom från nuvarande Siljansnäs, troligen fler. En av de anklagade var Malin Mattsdotter från byn Hjulbäck. Hon kunde dock inte överbevisas och slapp därför undan med livet i behåll. Däremot fick hon antagligen leva de återstående 20 åren av sitt liv stämplad som trollpacka. För tre andra kvinnor gick det sämre. Heed Nilssons Britta från byn Almo anklagades av hela 26 barn och erkände, inte bara sin egen skuld utan hon påstod dessutom att hon haft fem medhjälpare. Erkände gjorde även Bengtsar Malin från Backbyn ”…som i all sin tid varit för Trolldom misstänkt och beryktad”. Och så har vi vår släkting Karin Andersdotter från Hallens by – min dotters farfars farfars morfars morfars farfars mor. Hon anklagades av 12 barn ”…så ock sin egen dotter”. Fantasierna och misstänksamheten hade alltså en sådan kraft att barnen till och med anklagade sina egna föräldrar. Karins dotter, Kerstin Johansdotter, var också en av de anklagade. Men hon slapp undan på grund av sin ungdom och för att hon ”…visat goda bättringstecken”, trots att man ansåg att hon ”…fullkomnad är uti [trolldoms] läran”.

Siljansnäs från Käringberget_0004
Utsikt från Käringberget mot Näsbyggelandet (Siljansnäs).

De tre Näsbyggekvinnorna och de övriga fem olycksaliga halshöggs i Leksand fredagen den 6 februari 1671. Enligt sägnen skedde det på en äng nedanför det berg som idag kallas Käringberget. Kropparna ska sedan ha bränts uppe på berget som en varnande signal till folket i byarna runt omkring. Vittnen har berättat att denna dag liknade det totala vansinnet. Tusentals människor gick omkring som avgrundsandar. Det var druckna bönder, kvinnor som dansade med kläderna över öronen, skrikande barnaskaror, vilda skrän och slagsmål. Större galenskap än detta har nog aldrig skådats i Leksand, varken förr eller senare.

Vi vet inte mycket om vår släkting Karin som fick plikta med sitt liv i denna masspsykos. Förutom dottern Kerstin som angav henne hade hon också en son, Per. Han var ca 16 år när modern avrättades. Tre generationer senare gifte en av Pers ättlingar in sig i Jobs-släkten i byn Hallen. Efter ytterligare två generationer gifte sig en Jobs-ättling med min farfars farfar. Så idag rinner det äkta häxblod i både mig och min dotters ådror – visserligen en smula utspätt men ändå…

I del 2 av berättelsen träder en av de andra släktingarna in i bilden: Nicolaus Rudbeckius – min dotters morfars morfars farmors farmors mormors morfar.

 

*) Enligt en källa erkände aldrig två av de avrättade.

 

Källor:

Bill I. (1996). Legenden on Blåkulla levde länge kvar i Dalarna. Falu-Kuriren, 4 april (kulturdelen).

Då häxbålen flammade i Dalarne (1921). Dala-Tidningen, 12 december.

Kröningssvärd C.G. (1972). Blåkullafärderna eller Handlingar om Trolldomsväsendet i Dalarne åren 1668-1673. Facsimileupplaga. Bokförlaget Redviva, Stockholm. 

När häxbålen flammade (1960). Falu-Kuriren, 6 april.

Rönnegård S. (1966). Folkundervisningen i Leksand i äldre tid.

Skarner G. (2010). Olycksalig anfader. Blogg 12 oktober samt privata anteckningar. https://skarner.wordpress.com/2010/10/12/olycksalig-anfamilj/

Siljansnäs-Anders: Kärt barn har många namn

Siljansnäs-Anders var, och är, en av Siljansnäs mest kända personer. För dem som inte känner till honom kan jag berätta att han var en atlet och brottare av den gamla klassiska typen – med trikåer, medaljer på bröstet och stor svart mustasch. Han turnerade runt hela Sverige men gjorde även två resor till USA tidigt i början av 1900-talet.

Anders riktiga namn var Molars Anders Andersson. Namnet Molars är ett gårdsnamn som han fick efter föräldragården. Därför kallades han ofta Molars Anders, eller det mer dialektala Molas’n som betyder ungefär ”han från Molarsgården”. Molas’n är ett namn som en del Siljansnäsbor använder än idag. Utanför socknen förvanskades detta till Molisen och på senare tid verkar det som att det senare namnet börjar vandra tillbaka till Siljansnäs och ersätta den ursprungliga formen, allt eftersom Siljansnäs dialekter tynar bort. I mina Siljansnäs-öron låter dock namnet Molisen ganska egendomligt.

Brottaren Anders Andersson
Molars Anders Andersson (1872-1919) från Siljansnäs.

Ute i landet var alla dessa namn helt okända. Där gick Siljansnäs-Anders till en början under namn som Brottaren Anders Andersson, Atleten A. Andersson, Den starke dalkarlen, Starke Andersson och liknande. När han senare blev mer känd började han kallas för Siljansnäsar’n och detta namn var nog det mest spridda i gångna tider. Det var först åtskilliga år efter hans död (1919) som namnet Siljansnäs-Anders successivt började konkurrera ut Siljansnäsar’n. Även namnet Starke Anders började så sakteliga dyka upp, antagligen som anspelning på andra gamla kraftkarlar med namn som Starke Adolf, Starke Arvid m.fl. Under senare tid har även detta namn börjat förvanskas och det är idag vanligt att namnet Stark-Anders används, även i mer officiella skrifter. Men det vill jag bestämt avråda från. Stark-Anders var nämligen en helt annan person från Siljansnäs, en duktig fiol- och dragspelsmusiker från Stark-släkten. Siljansnäs-Anders kom från en annan släkt.

Under Anders turnéer i USA fungerade naturligtvis inte något av dessa namn. Istället tog hans manager Ivar Levine i med storsläggan när han år 1903 började marknadsföra Anders som the Strongest Man in the World. Det var en lätt överdrift men Levine var långt ifrån ensam om att ta till sådana knep. Senare, år 1906, när Anders blev känd i svenskbygderna längre västerut, började tidningarna kalla hon för the Terrible Swede. Det hörde nämligen till själva konceptet att proffsbrottarna skulle ha spektakulära artistnamn. Alias som the Butcher Boy, the Teuton, the Baltimore Strong Boy, the Greek Demon och the Terrible Turk vittnar om att det var tuffa grabbar som Anders brottades mot i Amerika (mer om detta vid ett annat tillfälle). Av atletkollegorna i Stockholm fick Anders däremot ett mindre glamoröst namn. Han kallades helt enkelt för Siljan!

Andersson Arvid_Starke Arvid
Atleten Arvid Andersson (Starke Arvid) från Stockholm

Anders behöll sitt riktiga namn hela livet, trots att han levde i en tid när det var mycket vanligt att byta efternamn, särskilt om man hette Andersson. Egentligen är det märkligt att han aldrig ändrade sitt namn eftersom risken var stor att förväxlas med någon av alla andra atleter och idrottsmän med samma namn. Den berömde Starke Arvid (Arvid Andersson) var en av dessa och han annonserades ofta med exakt samma namn på affischerna som Siljansnäs-Anders: ”Atleten A. Andersson”. Det fanns faktiskt ytterligare en svensk atlet med samma namn: Anders B. Andersson-Nihlros. Han hade till och med flera av Siljansnäs-Anders kraftprov på sin repertoar, både spikslagning med nävarna och hästlyftning. Ytterligare en person som lätt förväxlas med Siljansnäs-Anders är brottaren Anders Anderson från Chicago, kallad ”Rough House” Anderson. Med sin brutala brottningsstil bidrog han till att hela brottningssporten i Amerika började urarta bara några år efter att Siljansnäs-Anders rest hem. ”Rough House” Anderson och hans kamrater reste runt mellan de amerikanska städerna och turades om att kasta ner varandra från brottningsringen eller helt enkelt slå ner varandra med nävarna. Allt var förstås uppgjort och syftet var att dra publik. Denna cirkus ledde senare till att uppvisningssporten wrestling skapades.

Siljansnäs-Anders har även själv varit inspirationskälla för namngivning. Det mest intressanta exemplet är då Siljansnäs behövde en kyrkbåt för att delta i den populära kyrkbåtsrodden på Siljan. För att båten skulle få ett passande namn anordnades en namntävling där Siljansnäsar’n vann – en slags hedersbetygelse till bygdens genom tiderna starkaste karl. Lite mer förvånande är att det finns ett musikstycke uppkallat efter honom – Siljansnäs-Anders mazurka – som skrevs av musikern Yngve Stoor på 1960-talet.

Jag återkommer till Siljansnäs-Anders i fler blogginlägg framöver. Håll ögonen öppna för en lång artikel som jag och en vän publicerade i en tidskrift våren 2015.  Jag har redan nu uppdaterat texten om Siljansnäs-Anders på Wikipedia med innehåll från den artikeln.

 

Män med kvinnonamn – och tvärtom

När jag var liten grabb samlade jag på bilder på fotbollsspelare. En dag upptäckte jag något som jag tyckte var mycket underligt: Det fanns latinamerikanska fotbollsspelare som hette Maria, trots att de var män. Det var något nytt för mig.

För några år sedan sändes ett reportage på radio som handlade om svenska män med kvinnonamn. Man nämnde att det fanns ett tjugotal karlar med namnet Annika. Flera av dem härstammar från Annikasgården i Rättvik. Namnet Annika är alltså ett gårdsnamn.

Nu är detta inte så unikt som man kan tro. I min hemsocken Siljansnäs har det funnits gott om kvinnliga gårdsnamn och därmed också män med kvinnonamn. Än idag finns det män som bär sådana kvinnonamn men det var betydligt vanligare förr i tiden. En orsak till att en del gårdar namngavs efter kvinnor var att kvinnan var gårdens huvudperson. Kanske var det hon som var den drivande på gården, kanske hade mannen avlidit eller lämnat familjen. Kvinnans namn levde sedan vidare som gårdsnamn även i kommande generationer. I en del fall togs gårdsnamnet som efternamn och brukas än idag.

Karis Per från byn Hallen i Siljansnäs.
Karis Per från byn Hallen i Siljansnäs.
Hans Anna Ersdotter från byn Almo i Siljansnäs.
Hans Anna från byn Almo i Siljansnäs.

 

Här är några exempel på kvinnliga gårdsnamn i Siljansnäs (ursprungligt förnamn och byns namn inom parentes):

  • Annas (Anna – Hallen)
  • Barbos (Barbro – Tasbäck)
  • Britts (Britt – Fornby)
  • Esters (Ester – Hallen, Almo)
  • Marits (Marit – Hjulbäck)
  • Karis (Karin – Hallen, Almo)
  • Kerstis, Kettis (Kerstin – Backbyn, Alvik)
  • Marjas (Maria – Mon?)
  • Saras (Sara – Björken)

Säkert finns det många fler exempel än dessa. Självklart har också kvinnor haft manliga namn, på motsvarande sätt. Min morsmors mor hette t.ex. Hans Anna Ersdotter när hon föddes för 160 år sedan! Så nästa gång det utbryter en debatt om kvinnliga och manliga namn kan du luta dig tillbaka och tänka: ”Det där är minsann inget nytt!”

CIDP: 20 tävlingar senare…

I tidigare inlägg har jag berättat om min sjukdom och hur fantastiskt lyckligt lottad jag är som kan leva ett nästan helt normalt liv, trots sjukdomen. Det är till och med så att sjukdomen gjort mig extra motiverad att hålla mig i fysiskt trim. Jag har, så att säga, fått en andra chans som jag vill ta vara på. Kanske är det en orsak till att det blivit en hel del löpartävlingar de senaste åren.

År 2009 hade sjukdomen gjort mig så svag att jag inte kunde springa men i juni 2011 hade jag blivit tillräckligt stark för att ställa upp i det första loppet på tre år. Att det var just Blodomloppet är en händelse som liknar en tanke – en av mina mediciner tillverkas av blod från blodgivare. Jag minns tydligt den nästan euforiska känslan av att kunna tävla igen! Efter loppet slank jag in i blodgivarbussen och tackade personalen för deras enastående arbete.

I lördags firade jag ett slags jubileum. Jag sprang det 20:e loppet sedan jag drabbades av sjukdomen CIDP. Tällbergsmilen gick av stapeln på småvägar i den sommarfagra dalabyn Tällberg i Leksand. Nytt personligt rekord på sträckan blev det också, och 34:e plats av de 84 män som startade. Inte illa av en sjuklig gammal gubbe! Men numera är inte tid och placering lika viktiga…

Kravallpolis eller huliganer?

Häromdagen, strax innan jag skulle cykla hem från jobbet, tittade jag ut över torget där jag parkerat min cykel. Torget var fullt med Djurgårdssupportrar, nästan enbart unga män, som laddade upp inför kvällens fotbollsderby mot ärkefienden. När jag gick över torget tittade jag mig över axeln både en och två gånger – minst. Här och där hördes ropen: ”HATA Gnaaaget”, ”HATA Hammarbyyy…”. Då insåg jag att min klädsel inte var den mest lämpliga: mörka byxor, gul cykeljacka med svart ryggsäck – AIK:s färger! Och min cykel stod parkerad precis mitt i hopen av skränande supportrar. Då kom skyfallet! Himlen öppnade sig och både regn och hagel vräkte ner – och jag var ganska tacksam. Ropen ändrade karaktär: ”Vi är BÄST när det regnar! Vi är BÄÄÄST när det reeeegnar!” Och jag kunde helskinnad rulla iväg från den skränande hopen.

Nu är detta inte enda gången som jag hamnat i liknande trubbel. Det värsta tillfället var nog på en studieresa i Rom år 2004. Det var samtidigt som mer eller mindre våldsamma globaliseringsmotståndare demonstrerade i flera av världens storstäder. Jag och mina studievänner hade bestämt oss för att ta bussen från hotellet till Vatikanen i Rom, som turister. Av någon anledning hann jag aldrig in i bussen innan dörrarna stängdes, jag fick ensam invänta nästa buss. Men den bussen rullade bara några hundra meter innan den plötsligt stannade och alla passagerare fick gå av. Gatan hade precis blivit blockerad av demonstranter. ”Nåja, jag får väl GÅ till Vatikanen”, tänkte jag och tog fram kartan. Efter några kvarter på smågator kom jag ut på en större gata och tog höger. Sedan tvärstannade jag. Bara ett trettiotal meter framför mig var gatan fullständigt blockerad av polissköldar, polisuniformer och hjälmar. De var beredda! Jag vände mig om. I den riktningen såg det ännu värre ut – en ännu större samling unga män med munkjackor och dolda ansikten uppradade tvärs över hela gatan. Exakt vad de hade i händerna minns jag inte – eller rättare sagt, jag hade viktigare saker att tänka på. Jag hann i alla fall tänka: ”Hur i hela friden hamnade jag här?” Jag, en pacifist från fredliga Dalarna stod plötsligt inklämd mellan två arméer redo för strid! Vilken sida skulle jag välja? Jag valde att inte utmana ödet utan smög snabbt tillbaka in i gränderna…

bild1