Lärare, tatueringar och trasiga jeans

När jag för många år sedan pluggade i Stockholm så arbetade jag inom hemtjänsten några veckor för att dryga ut studiebidraget. Då träffade jag en äldre man som arbetat som lärare hela sitt yrkesliv. Vi kan kalla honom Hjalmar. När jag träffade Hjalmar var han över 90 år. Han måste ha fått sitt första lärarjobb redan på 1920-talet, alltså för nästan 100 år sedan. Det var en helt annan tid. Synen på barn var minst sagt annorlunda och detsamma gäller lärarens roll. Det var intressant att höra honom berätta. Jag kan inte låta bli att jämföra Hjalmar med en av min dotters lågstadielärare. Hjalmar var rak i ryggen, propert klädd och han pratade på ett sätt som om han gav omgivningen ständiga kommandon. Han utstrålade pondus och auktoritet. Min dotters lärare har däremot en ungdomlig stil i både uppförande och klädsel. Hon har trasiga jeans och tatueringar på kroppen. Barnen älskar henne. Hjalmar däremot var nog inte direkt älskad av barnen, snarare fruktad. Man kan undra hur många örfilar han delade ut under sitt yrkesliv.

Trasiga

Vi föräldrar vill inte att vår dotter går till skolan i trasiga kläder och därför har hon naturligtvis noterat att lärarinnans jeans har hål på knäna. Även tatueringarna har hon givetvis lagt märke till för ingen i vår familj är tatuerad – åtminstone har vår dotter alltid trott det. Men när vi pratade om saken vid matbordet kunde jag inte låta bli att inflika att jag, hennes pappa, minsann också är tatuerad. Det är i och för sig en mycket liten tatuering, men ändå… Jag var i 12-årsåldern och hade någonstans läst om en kille som gjort ett hål i sin handflata (detta var långt innan piercing blev populärt). Han vidgade hålet mer och mer och till slut kunde han trycka en blyertspenna rakt igenom handen. Av någon anledning tyckte jag det verkade häftigt. Jag ville också kunna trycka en penna genom handen. Så jag tänkte att man kan ju börja lite försiktigt och se hur det går. Det gick inget vidare. Pennspetsen gick in i handflatan några millimeter men sedan tog det stopp. Kvar blev en tatuerad prick av blyers som jag bär med mig i handflatan än idag –  en av världens allra minsta tatueringar. Men jag tänker inte gå så långt som att klippa hål i mina jeans, om det inte är ett mycket, mycket litet hål vill säga. Man vill ju ändå hänga med i tiden…

 

Annonser

CIDP: Tips och reflektion

Ganska många av mina bloggläsare hittar hit när de googlar på sjukdomen CIDP. Här kommer några reflektioner från det gångna året ur mitt CIDP-perspektiv. Jag har nästan bara positiva saker att berätta. Mina regelbundna behandlingar på sjukhus fungerar mycket bra och jag har känt mig starkare än någonsin tidigare under de åtta och ett halvt år jag haft sjukdomen. Under tre av fyra veckor tänker jag knappt på att jag har sjukdomen. Den fjärde veckan är däremot jobbigare. Då ligger jag en dag på sjukhus och därefter är jag halvt utslagen under tre dagar på grund av medicinernas biverkningar. På den fjärde dagen brukar jag kunna plocka fram löparskorna igen och ta en lugnt löptur på 5-10 km. Men ibland fungerar inte det särskilt bra, så pass kort tid efter behandlingen. Vi flera tillfällen har benmusklerna börjat krampa efter några kilometers löpning och jag har fått linka hemåt med stela ben. En vecka efter behandlingen har alla sådana biverkningar försvunnit och benen fungerar som normalt igen. Märkligt är det.

blankett

Eftersom min sjukhusbehandling tar ganska lång tid måste jag sjukskriva mig under behandlingsdagen. Om du är i samma situation så vill jag passa på att ge dig ett tips: Undersök möjligheten att få förebyggande sjukpenning från Försäkringskassan. Det är en särskilt typ av sjukpenning som man kan få för att slippa karensdag, om det är så att läkarbehandlingen krävs för att man ska kunna sköta sitt arbete. Så är det i mitt fall och jag slipper därmed karensdag. Det kräver dock en del pappersarbete, både själva ansökan samt varje gång man får behandling. På vissa arbetsplatser kan dessutom arbetsgivaren skjuta till en slant enligt de avtal som gäller. Ett tips är att kontakta både Försäkringskassan och arbetsgivaren. Men var beredd på att de du talar med inte känner till förmånen. Läs gärna på i förväg så blir det enklare. Lycka till!

 

Attacken i Hundhagen

Det är lätt att bli hemmablind. Även om man älskar att vara ute i naturen så rör man sig oftast på de platser man redan känner till. Denna sommar tänker jag råda bot på det. Det var därför jag gav mig ut i Leksandsskogen för att med löparskorna på fötterna upptäcka fem olika naturreservat under några timmar. Övriga Leksandsbor satt uppradade på campingstolar längs vägarna för att beskåda Big Lake Run, dvs. gamla amerikanska bilar som i sakta mak gled fram på vägarna runt Siljan med musikvolym och bas uppdragna till maxläge. Själv rände jag istället runt i naturreservat, garanterat ensam på stigarna. Det säger kanske en del om mitt bilintresse…

Nåväl, första anhalten var naturreservatet Hundhagen i Insjön, strax öster om Brenäs udde längs vägen mot Rönnäs. Här hade jag aldrig varit tidigare. Välmarkerade stigar med informationstavlor guidar besökarna runt i reservatet. Mitt mål var att springa genom reservatet till Brenäs och tillbaka igen. Men jag hade inte räknat med korna! På den stora udden direkt öster om Brenäs breder en stor hage ut sig, där mängder av kor betar. Jag följde vandringsleden över en bro och ut på udden. Visserligen såg jag många kor ute på den stora, öppna gräsytan men stigen gick i skogsbrynet längs vattnet så det borde inte vara några problem, tänkte jag. Plötsligt hörde jag ett starkt råmande, ett slags alarm-råm. På given signal började korna galoppera in mot hagens mitt för att ta skydd. Det var nu stridskorna klev in i handlingen. En svartvit ko, eller möjligen en tjur, tog kommandot och satte full fart i riktning rakt mot mig. Strax anslöt en här på ytterligare 5-6 stridskor. De sprang rakt emot mig som en mur av råmande kött och deras mål var uppenbart. En obehörig icke-ko inkräktade på deras revir!

attack

Vad var mina alternativ? Spela oberörd och bli nedsprungen av flera ton nötkreatur? Klättra upp i ett träd? Ta upp en kvist att vifta med? Nej, jag lade benen på ryggen och sprang ner mot vattnet. Vid strandkanten fanns ett litet elstängsel som jag kröp under och sedan kastade jag mig i vattnet med kläderna på, simmade över det smala sundet till den udde jag kom ifrån. Vid det här laget stod korna uppradade längs strandkanten och råmade triumferande. Eller var deras råmande ett uttryck för besvikelse över att inte få dryga ut sin magra gräsdiet med lite färskt människokött?

sign

Under löpturen tillbaka till bilen funderade jag på vad bonden som ägde korna skulle ha sagt om han sett det hela. Skulle han ha skrattat åt spektaklet? Antagligen. Jag tyckte själv det var en smula komiskt. Men samtidigt: I Storbritannien inträffade 54 koattacker under en 20-årsperiod och i hela 25% av fallen hade angreppen dödlig utgång. Så jag tog nog rätt beslut ändå. De fyra andra naturreservaten jag besökte var intressanta men bjöd inte alls på samma adrenalinkick. Det jag kommer att minnas av denna dag är koattacken i Hundhagen!

 

Löparskor och världspolitik

Det finns olika slags löpning. En av de behagligaste formerna är att sitta i soffan och drömma om kommande löparturer på slingriga skogsstigar med en lätt vind i ryggen och solljus som strilar ner mellan trädkronorna. Fantasilöpning skulle man kunna kalla det. En annan typ av löpning som jag ägnat mig åt under senare tid är transportlöpning. Den är inte lika glamorös  men ändå skön på sitt sätt. Men betydligt jobbigare. För min del brukar den starta på morgonkvisten med tio minuters promenad till skolan tillsamman med min dotter. Sedan stretchar jag en kort stund och lufsar iväg mot Kungsholmen, vidare längs vattnet till Stadshuset, över Riddarholmen och slutligen genom kullerstensgatorna i Gamla Stan. Där väntar dusch och en arbetsdag på kontoret. Jag brukar tänka att jag är lyckligt lottad som har en så vacker väg till mitt jobb.

888855673996_003_8d9b223a15cf4a588e88c60a8d7ae769

För 15-20 år sedan opererade jag båda mina knän och min ålder gör också att jag måste tänka mig för så jag inte överbelastar knäna. I höstas hittade jag en ny typ av löparsko som jag hoppas ska skona mina knän. Skomärket är Hoka One One, som tydligen betyder flying over the earth på språket maori. Skorna är fantastiskt sköna och har mycket bra stötdämpning. Trots sitt namn så är skomärket franskt. Själv köper jag skorna via internet från Storbritannien, vilket ofta blir 50 % billigare än att handla dem i Sverige. Men hur blir det efter Brexit, kan man undra? Kommer jag att kunna köpa min skor från UK framöver? Och vad kommer att hända med priset på amerikanska löparskor framöver? Blir det handelskrig nu när president Trump står vid rodret? Jag läste nyss att grundaren av det välkända skomärket New Balance givit nästan 400 000 dollar till Trumps valkampanj. Gissa vilket skomärke jag INTE kommer att välja nästa gång!

CIDP och Lidingöloppet

Jag har flera gånger tidigare bloggat om sjukdomen CIDP och här kommer en fortsättning. Denna ovanliga sjukdom gör att man förlorar styrka och kraft i ben och armar, så att man till slut inte kan gå eller använda händerna som man vill. Det har nu gått nästan sju år sedan jag fick min diagnos och som jag tidigare beskrivit så fungerar den behandling jag får alldeles utmärkt. Inte alla som drabbats av CIDP har det lika lätt, det är jag medveten om. Kanske kan rubriken på denna bloggpost därför uppfattas som lite provocerande men det är inte alls min mening. Jag vill bara rapportera att jag under hösten uppnått mitt mål i rehabiliteringen – jag har sprungit Lidingöloppet 30 km. Var och en måste naturligtvis sätta upp sina egna mål och detta var mitt mål. Det känns fantastiskt!

Hur gick det då? Jo, jag måste var nöjd. Det var 13 år sedan jag sprang loppet förra gången runner-boy_25592059och tiden blev bara 7 minuter sämre, trots sjukdomen och att jag definitivt inte blivit yngre. Det kunde ha gått ännu bättre om benen varit lite piggare. Antagligen hade jag tränat lite för mycket veckorna före loppet. En sak som jag noterat är att sjukdomen tycks göra att musklerna inte riktigt har samma uthållighet som normalt. Det är något min läkare också nämnde när jag fick diagnosen och som verkar stämma. Men jag har också upptäckt att träning verkligen hjälper. Under det första året efter diagnosen tog mina ben helt slut efter 5 km löpning. Nu klarar jag bevisligen Lidingöloppets tuffa 30 km! Vad ska jag nu sätta upp för mål?

Lindholms brygga – Del 4

Fortsättning från del 3…

Augusta Lindholm och Backbyns Handel

Efter Aron Lindholms död år 1891 fortsatte hans hustru Augusta att driva handelsboden i Backbyn fram till dess att hon pensionerade sig år 1901. Men vem skulle överta butiken? Det blev handlaren J. Jakobsson i Leksand. Augusta sålde hela rörelsen till honom för 10 000 kr, inklusive gård, affär, magasin och varulager. Jakobsson övertog handelsboden den 1 maj 1901 och Augusta flyttade till Leksand där hon hade sin bror med familj. För att avtacka henne anordnade Siljansnäsborna en avskedsfest i kyrkskolan med tal, presenter och hyllningar av olika slag. Att Augusta var omtyckt gick inte att ta miste på.

Det finns en unik handtecknad bild på handelsboden från ungefär denna tid, se nedan. År 1906 fick Siljansnäs nämligen besök av konstnären Bror Bodingh som tecknade av några byggnader i socknen och tryckte upp vykort, bland annat med motiv på handelsboden* i Backbyn. Handelsboden står faktiskt kvar än idag – det är i samma byggnad som Backbyns Handel bedrev sin verksamhet under många år. Huset har dock byggts till och renoverats i flera omgångar, vilket lett till att byggnaden idag ser ganska annorlunda ut. Men trästommen är densamma som på Lindholms tid.

backbyn_03a_aa_handl-j-jakobssons-gard_bodingh
Aron och Augusta Lindholms handelsbod i Backbyn som övertogs av J. Jakobsson år 1901 (tecknat vykort av Bror Bodingh år 1906).

Jakobsson fortsatta att driva butiken ända fram till 1935 då den övertogs av Valfrid Persson** som drev rörelsen vidare till 1946. Därefter följde flera olika ägare. Själv växte jag upp bara några hundra meter från butiken på 1960- och 70-talen. Då hade den förvandlats till ICA-butik och kallades för Backbyns Handel. Men det var fortfarande en diversehandel. De mest spännande sakerna fanns allra längst in i butiken, i den högra delen på bilden ovan (dagens ingång finns på den vänstra kortsidan). Backbyns Handel är värd en egen berättelse men vi återvänder istället till Augusta Lindholm.

Augusta levde i lugn och ro i Leksand under åtta år. Efter några månaders sjukdom avled hon den 17 mars 1909 vid en ålder av 73 år. Hennes önskan var att få begravas tillsammans med sin make Aron på Siljansnäs kyrkogård. Begravningen som hölls fyra dagar senare blev både storslagen och stämningsfull. Den inleddes med att Augusta fördes i Leksands likvagn till Siljansnäs. Själva begravningen beskrivs bäst med några utvalda citat från tidningen:

Ett tjugutal släktingar och vänner från Leksand samt många inbjudna Siljansnäsbor infunne sig för att visa den af alla afhållna gamla frun den sista tjänsten. Utanför skolhuset samlades dessutom i samma afsikt en stor skara, hvilka anslöto sig till processionen, då den under klockringning tågade till graven. Kyrkoherde Öström, som förrättade jordfästningen, höll vid grafven ett vackert, gripande tal samt uppläste ett skriftligt tack till den döda från kyrkoherde Gabrielsson med fru i Orsa […] Af kransar och blomster var sådan mängd, att blott en del fick plats på kistan. […] Allmänt flaggades i Siljansnäs på half stång. Kärleksfull och välgörande mot alla efterlämnade fru Lindholm ett aktadt minne och många vänner, icke minst bland fattiga och hjälpbehöfvande, hvilka nu deltaga i de närmastes saknad af den döda. Hvile hon i frid!

Man kan nästan ta på stämningen i det fantastiska fotot från begravningen, se nedan (Siljansnäs kyrka i bakgrunden). Med lite detektivarbete skulle det antagligen gå att identifiera flera av de Siljansnäsbor som står uppställda bakom Augustas kista.

kyrkan_01a_aa_begravning-augusta-lindholm_privat
Augusta Lindholms begravning i Siljansnäs den 21 mars 1909 (vykort skickat av Augustas brorsdotter Edith).

På vykortets adressida kan man bland annat läsa följande rader:

Här ser du något af den sista tjänsten i Siljansnäs. Det var en så vacker dag och mycket folk, flaggan på half stång i alla byar.

imag0083Än idag kan man beskåda paret Lindholms pampiga gravsten som står centralt placerad på Siljansnäs kyrkogård, även om lavbeläggning på stenen börjar göra den ingraverade texten en smula svårläst. Men av alla dem som passerar gravstenen är det knappast någon som idag känner till historien som döljer sig bakom namnen. Kort sagt: Paret Lindholm har glömts bort.

Aron Lindholm bodde i Siljansnäs i åtminstone 22 år och Augusta i 32 år. De kom båda två att betyda en hel del för Siljansnäs men på olika sätt. Aron stod för modernisering och kommunikation, Augusta för omtänksamhet och givmildhet. De fick aldrig några barn som kunde föra vidare deras berättelser. Troligen är det en anledning till att minnet av dem har bleknat.

Ta gärna tar en titt på resterna efter Lindholms brygga i Näsbyggebyn, nere vid stranden av Alviken. Även om det bara är en samling stenblock så är historien bakom desto mer intressant!

*) Andra byggnader som Bodingh tecknade av var Näsbyggebyns skola, missionshuset i Näsbyggebyn, Siljansnäs prästgård samt skolhusen i Östra och Västra Björken.

**) Han bytte senare namn till Valfrid Ejendal (efter sjön Ejen) och grundade företaget Ejendals i Leksand.

P.S. På allhelgonadagen besökta jag Siljansnäs kyrkogård. Hela området tindrade av ljus från lyktor vid nästan alla gravar. Men vid en stor pampig gravsten var det tvärmörkt. Ja, ni gissar rätt: Aron och Augusta Lindholms grav.

Källor

Dalpilen, 21 augusti 1891, s. 6 (Dödsfall).

Dalpilen, 23 november 1900, s. 3 (Gårdsköp).

Dalpilen, 10 maj 1901, s. 2-3 (En enkel afskedsfest).

Dalpilen, 26 mars 1909, s. 4 (En högtidlig och stämningsfull begrafning).

Gabrielsson S., 1954. Hågkomster och hörsägner. Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag, Stockholm.

Tägt N., 1981. En bok om Siljansnäs. Siljansnäs Hembygdsförening.

Lindholms brygga – Del 3

Fortsättning från del 2…

Telefonen kommer till Siljansnäs

På 1860-talet var Siljansnäs en isolerad avkrok i Leksands socken. Under perioden 1870-1890 bidrog Aron Lindholm till att Siljansnäs började moderniseras genom att kommunikationerna förbättrades: Järnväg, varutransporter med båt samt postgång. Men det är inte allt. Här följer en märklig historia om hur telefonen kom till Siljansnäs.

Enligt den officiella historieskrivningen (Tägt, 1981) fick Siljansnäs telefonförbindelse med omvärlden först år 1914. Men det finns också en annan berättelse som återges i samma bok:

Erik Mattsson var den förste, som skaffade sig telefon på Siljansnäs. Han byggde själv ledningen och satte upp stolpar. Den gick från Karin Moströms, hans systers gård, över Skarpåkern, genom Hallen, Backbyn och Näsbyggebyn och vidare till Flottningsföreningens varv i Övermo, Leksand. Limå bruk kom sedan och ville vara med och det blev två trådar på ledningen till Övermo. Detta hände långt före tillkomsten av Siljansnäs Telefonförening, som bildades 1914.

tel

Men gick det verkligen till på detta sätt? Nja, inte helt och hållet. Här kommer min tolkning – och givetvis är Aron Lindholm inblandad även här. Ständigt dyker denne märklige man upp!

Telefonnätet i Dalarna byggdes successivt upp på 1880-talet, bland annat av de stora sågverksbolagen samt Dalälvarnas-Torsång Strömbyggnadsaktiebolag. Från Domnarvet utgick flera telefonlinjer: En till Falun, en längs Västerdalälven och en linje norrut längs Österdalälven. I augusti 1886, två år efter det att järnvägen till Insjön tagits i bruk, rapporterades att Leksand fått telefonförbindelse söderut (redan tidigare fanns det en förbindelse med Rättvik). Totalt fanns det mindre än tio telefoner i Leksand vid denna tid.

Även i Siljansnäs ville man få telefon. Redan år 1882 argumenterade kyrkoherde Erik Holmgren i Siljansnäs att kommunen borde upphöra med att ge bidrag till poststationen och istället lägga pengarna på en telefonförbindelse. Som framgår i del 2 av berättelsen så resulterade detta i att Aron fick stänga poststationen. Holmgren var vid denna tid ordförande i Siljansnäs kommunalstämma och på sätt och vis överordnad Aron Lindholm. Man kan ana ett intrikat rävspel bakom kulisserna! Till saken hör också att Holmgren var en filur när det gällde pengar – andras pengar (mer om detta vid ett annat tillfälle). Men det var Aron som hade bäst kontakter bland industri- och affärsmännen utanför socknen och det var de som styrde över utbyggnaden av telefonnätet. Aron hade förlorat poststationen men kanske fanns det en möjlighet för honom att få telefon istället. Nu ska vi se hur han lyckades med sin lobbyverksamhet.

I Mora-Orsa fanns det ett separat telefonnät som inte hängde ihop med nätet i resten av Dalarna. Nu skulle dessa nät bindas samman. Lösningen var att ordna en förbindelse från Leksand till Mora – via Siljansnäs! Ledningen drogs från Övermo varv till Lindholms handelsbod i Backbyn och vidare till Limån*. Med andra ord var Aron Lindholm den förste i Siljansnäs som fick telefon. Han hade lyckats! Men hur kommer det sig då att uppfinnaren Erkers Erik Mattsson i Björken tillskrivs den första telefonen i Siljansnäs? Kanske ligger förklaringen i det som inom kort skulle drabba paret Lindholm.

Affärsmässigt gick det antagligen ganska bra för Aron och Augusta Lindholm. Men år 1891 inträffade en tragedi. Plötsligt drabbades Aron av sjukdom och efter en kort tid avled han, endast 46 år gammal. Det måste ha varit ett hårt slag för Augusta. Hon var då 55 år gammal och barnlös. Men hon var envis och gav inte upp så lätt. Augusta bestämde sig för att driva affärsrörelsen vidare på egen hand. Som jag tidigare nämnt hade hennes svåger en butik i Falun, hennes bror en butik i Leksand och nu drev hon själv handelsboden i Siljansnäs. Hon hade med andra ord kunniga personer att vända sig till när hon behövde råd.

Augusta var en hjälpsam och vänlig själ som sällan eller aldrig tvekade att hjälpa de fattiga i bygden, vilket gjorde henne mycket populär. Men hon var antagligen inte särskilt intresserad av Arons telefon. Hon hade knappast någon användning av den eftersom det nästan inte fanns någon att ringa till. Dessutom var det vid denna tid många som ansåg att kvinnor inte kunde hantera så avancerade apparater som telefoner. Och Augusta hade viktigare saker att syssla med.

Min tolkning är att Erik Mattsson upptäckte att efter Aron Lindholms död fanns det en telefonledning till Siljansnäs som inte längre användes. Eftersom Mattsson var mycket tekniskt intresserad övertog han helt enkelt den lediga telefonlinjen och förlängde den från handelsboden i Backbyn upp till sin stuga i Björken. Jag har inga handfasta bevis att det gick till exakt så men det är en rimlig förklaring. Att Mattsson på egen hand skulle ha dragit en telefonledning hela vägen till Övermo i Leksand är orealistiskt och stämmer inte heller med tidningsuppgifter där det anges att det är handlaren Aron Lindholm som ska få telefon**.

Dessa händelser ligger så långt tillbaka i tiden att det inte fanns några ögonvittnen i livet när berättelserna skrevs ner på 1980-talet. Uppgifterna hade vandrat från en generation till nästa i muntlig form – och förändrats. Det visar hur vanskligt det är att förlita sig på muntliga uppgifter när historien nedtecknas långt i efterhand. Eftersom Aron Lindholm avled så tidigt bleknade minnet av honom. Det förklarar varför hans namn bara nämns i förbifarten i Siljansnäs historieskrivning.

I del 4 berättar jag slutet på historien, nämligen vad som hände med Augusta Lindholm och handelsboden i Backbyn. Då visar jag även några unika bilder. Läs gärna även del 1 och del 2 av berättelsen.

*) Att telefonlinjen drogs via Siljansnäs till Limån är uppenbart. Men jag tror inte att den planerade dragningen till Mora på Siljans västra sida verkligen genomfördes.

**) Erik Mattsson nämns överhuvudtaget inte i detta sammanhang.

Källor

Dalpilen, 26 mars 1886, s. 2 (Länets telefonnät).

Dalpilen, 6 augusti 1886, s. 5 (Länets telefonnät).

Dalpilen, 21 augusti 1891, s. 6 (Dödsfall).

Dalpilen, 10 maj 1901, s. 2-3 (En enkel afskedsfest).

Lindgren E., 1995. Posthistoria från Leksands kommun. Posthistorisk skriftserie, nr 259, Stockholm.

Tägt N., 1981. En bok om Siljansnäs. Siljansnäs Hembygdsförening.