I tidigare inlägg har jag berättat om min sjukdom och hur fantastiskt lyckligt lottad jag är som kan leva ett nästan helt normalt liv, trots sjukdomen. Det är till och med så att sjukdomen gjort mig extra motiverad att hålla mig i fysiskt trim. Jag har, så att säga, fått en andra chans som jag vill ta vara på. Kanske är det en orsak till att det blivit en hel del löpartävlingar de senaste åren.
År 2009 hade sjukdomen gjort mig så svag att jag inte kunde springa men i juni 2011 hade jag blivit tillräckligt stark för att ställa upp i det första loppet på tre år. Att det var just Blodomloppet är en händelse som liknar en tanke – en av mina mediciner tillverkas av blod från blodgivare. Jag minns tydligt den nästan euforiska känslan av att kunna tävla igen! Efter loppet slank jag in i blodgivarbussen och tackade personalen för deras enastående arbete.
I lördags firade jag ett slags jubileum. Jag sprang det 20:e loppet sedan jag drabbades av sjukdomen CIDP. Tällbergsmilen gick av stapeln på småvägar i den sommarfagra dalabyn Tällberg i Leksand. Nytt personligt rekord på sträckan blev det också, och 34:e plats av de 84 män som startade. Inte illa av en sjuklig gammal gubbe! Men numera är inte tid och placering lika viktiga…
Hjortronmyren - Ett blåbär bloggar 