Det är farligt att träna!

Efter en lång paus i bloggandet blir det nu comeback. Jag har även gjort comeback i gymmet. Men är det inte farligt att styrketräna, kanske du undrar? Jo, faktiskt. En av Sveriges mest kända atleter, den så kallade Roslagsbjörnen (Oscar Nygren) hade inrett ett litet gym i sin lägenhet i Gamla Stan. En dag år 1978 lossnade plötsligt träningsredskapet från väggen och föll över honom, så illa att han senare avled. Det var en förskräcklig händelse. Trots detta vallfärdar idag mängder av människor till gymmen över hela vårt land för att plåga sig. Hur kan det komma sig när det bevisligen är så farligt?

Vi människor är riktigt usla på att bedöma risker, åtminstone när vi gör det på känsla. Forskning har visat att vi gör helt olika bedömningar av risker beroende på om de är frivilligt valda eller om de upplevs som påtvingade. Vi kör gärna bil, åker slalom och solbadar, trots riskerna. Dessa aktiviteter ägnar vi oss nämligen åt helt frivilligt. Däremot är vi mycket skeptiska till kemikalier i dricksvattnet, magnetfält från elledningar och strålning från mobilmaster. Det handlar om sådant vi själva inte kan kontrollera. Sådana risker skruvar vi upp, frivilliga risker tonar vi ner.

Styrketräning och löpning – en livsfarlig kombination?

Men överdriver du inte riskerna med styrketräning, kanske du säger? Jovisst, men löpning är ännu farligare. I Finland dödades en joggare av en björn för några år sedan. Flera kvinnor har blivit överfallna i motionsspår och några av Sveriges främsta idrottsmän har snubblat på skogsstigar och skadat sig rejält. Själv har jag blivit attackerad av våldsbejakande kossor under en löparrunda. Men eftersom riskerna är självvalda accepterar vi dem. Trots alla faror har jag själv sprungit nästan 100 mil i år.

Jag har inte bara tränat armar och ben under året utan även mitt immunförsvar. Det går till så att man injicerar en substans i kroppen som immunförsvaret sedan får träna sig på. När den verkliga faran sedan dyker upp, i form av virus, så har immunförsvaret tränats upp och kan lättare försvara min kropp. Ingen träning är perfekt men ett immunförsvar som tränats på detta sätt gör att risken att bli allvarligt sjuk minskar rejält. Jag har valt att träna immunförsvaret genom vaccination och eftersom det är ett frivilligt val accepterar jag att det kan finnas vissa små risker – på samma sätt som att jag vet att jag kan snubbla i motionsspåret eller få en styrketräningsmaskin över mig på gymmet. Visst är det farligt att träna – men det är betydligt farligare att låta bli!

Lärare, tatueringar och trasiga jeans

När jag för många år sedan pluggade i Stockholm jobbade jag inom hemtjänsten några veckor för att dryga ut studiebidraget. Då träffade jag en äldre man som arbetat som lärare hela sitt yrkesliv. Vi kan kalla honom Hjalmar. När jag träffade Hjalmar var han över 90 år. Han måste ha fått sitt första lärarjobb redan på 1920-talet, alltså för nästan 100 år sedan. Det var en helt annan tid. Synen på barn var minst sagt annorlunda och detsamma gäller lärarens roll. Det var intressant att höra honom berätta. Jag kan inte låta bli att jämföra Hjalmar med en av min dotters lågstadielärare. Hjalmar var rak i ryggen, propert klädd och han pratade på ett sätt som om han gav omgivningen ständiga kommandon. Han utstrålade pondus och auktoritet. Min dotters lärare har däremot en ungdomlig stil i både uppförande och klädsel. Hon har trasiga jeans och tatueringar på kroppen. Barnen älskar henne. Hjalmar däremot var nog inte direkt älskad av barnen, snarare fruktad. Man kan undra hur många örfilar han delade ut under sitt yrkesliv.

Vi föräldrar vill inte att vår dotter går till skolan i trasiga kläder och därför har hon naturligtvis noterat att lärarinnans jeans har hål på knäna. Även tatueringarna har hon givetvis lagt märke till för ingen i vår familj är tatuerad – åtminstone har vår dotter alltid trott det. Men när vi pratade om saken vid matbordet kunde jag inte låta bli att inflika att jag, hennes pappa, minsann också är tatuerad. Det är i och för sig en mycket liten tatuering, men ändå… Jag var i 12-årsåldern och hade någonstans läst om en kille som gjort ett hål i sin handflata (detta var långt innan piercing blev populärt). Han vidgade hålet mer och mer och till slut kunde han trycka en blyertspenna rakt igenom handen. Av någon anledning tyckte jag det verkade häftigt. Jag ville också kunna trycka en penna genom handen. Jag tänkte att man kan ju börja lite försiktigt och se hur det går. Det gick inget vidare. Pennspetsen gick in i handflatan några millimeter men sedan tog det stopp. Kvar blev en tatuerad prick av blyers som jag bär med mig i handflatan än idag –  en av världens allra minsta tatueringar. Men jag tänker inte gå så långt som att klippa hål i mina jeans, om det inte är ett mycket, mycket litet hål vill säga. Man vill ju ändå hänga med i tiden…

Löparskor och världspolitik

Det finns olika slags löpning. En av de behagligaste formerna är att sitta i soffan och drömma om kommande löparturer på slingriga skogsstigar med en lätt vind i ryggen och solljus som strilar ner mellan trädkronorna. Fantasilöpning skulle man kunna kalla det. En annan typ av löpning som jag ägnat mig åt under senare tid är transportlöpning. Den är inte lika glamorös  men ändå skön på sitt sätt. Men betydligt jobbigare. För min del brukar den starta på morgonkvisten med tio minuters promenad till skolan tillsamman med min dotter. Sedan stretchar jag en kort stund och lufsar iväg mot Kungsholmen, vidare längs vattnet till Stadshuset, över Riddarholmen och slutligen genom kullerstensgatorna i Gamla Stan. Där väntar dusch och en arbetsdag på kontoret. Jag brukar tänka att jag är lyckligt lottad som har en så vacker väg till mitt jobb.

För 15-20 år sedan opererade jag båda mina knän och min ålder gör också att jag måste tänka mig för så jag inte överbelastar knäna. I höstas hittade jag en ny typ av löparsko som jag hoppas ska skona mina knän. Skomärket är Hoka One One, som tydligen betyder flying over the earth på språket maori. Skorna är fantastiskt sköna och har mycket bra stötdämpning. Trots sitt namn så är skomärket franskt. Själv köper jag skorna via internet från Storbritannien, vilket ofta blir 50 % billigare än att handla dem i Sverige. Men hur blir det efter Brexit, kan man undra? Kommer jag att kunna köpa min skor från UK framöver? Och vad kommer att hända med priset på amerikanska löparskor framöver? Blir det handelskrig nu när president Trump står vid rodret? Jag läste nyss att grundaren av det välkända skomärket New Balance givit nästan 400 000 dollar till Trumps valkampanj. Gissa vilket skomärke jag INTE kommer att välja nästa gång!

Män med kvinnonamn – och tvärtom

När jag var liten grabb samlade jag på bilder av fotbollsspelare. En dag upptäckte jag något som jag tyckte var mycket underligt: Det fanns latinamerikanska fotbollsspelare som hette Maria, trots att de var män. Det var något nytt för mig.

För några år sedan sändes ett reportage på radio som handlade om svenska män med kvinnonamn. Man nämnde att det fanns ett tjugotal karlar med namnet Annika. Flera av dem härstammar från Annikasgården i Rättvik. Namnet Annika är alltså ett gårdsnamn.

Nu är detta inte så unikt som man kan tro. I min hemsocken Siljansnäs har det funnits gott om kvinnliga gårdsnamn och därmed också män med kvinnonamn. Än idag finns det män som bär sådana kvinnonamn men det var betydligt vanligare förr i tiden. En orsak till att en del gårdar namngavs efter kvinnor var att kvinnan var gårdens huvudperson. Kanske var det hon som var den drivande på gården, kanske hade mannen avlidit eller lämnat familjen. Kvinnans namn levde sedan vidare som gårdsnamn även i kommande generationer. I en del fall togs gårdsnamnet som efternamn och brukas än idag.

Karis Per från byn Hallen i Siljansnäs.

Hans Anna från byn Almo i Siljansnäs.

 

Här är några exempel på kvinnliga gårdsnamn i Siljansnäs (ursprungligt förnamn och byns namn inom parentes):

• Annas (Anna – Hallen)
• Barbos (Barbro – Tasbäck)
• Britts (Britt – Fornby)
• Esters (Ester – Hallen, Almo)
• Marits (Marit – Hjulbäck)
• Karis (Karin – Hallen, Almo)
• Kerstis, Kettis (Kerstin – Backbyn, Alvik)
• Marjas (Maria – Mon?)
• Saras (Sara – Björken)

Säkert finns det många fler exempel än dessa. Jag har själv släktkopplingar till både Barbos i Tasbäck samt Esters och Karis i Hallen. Självklart har också kvinnor haft manliga namn, på motsvarande sätt. Min morsmors mor hette till exempel Hans Anna Ersdotter när hon föddes för 160 år sedan! Så nästa gång det utbryter en debatt om kvinnliga och manliga namn kan du luta dig tillbaka och tänka: ”Det där är minsann inget nytt!”

”Nej, vi säljer gärna vår själ”

Att det svenska näringslivets toppnamn lever i en bubbla är knappast någon nyhet. Bevisen på detta brukar bubbla upp till ytan med jämna mellanrum i form av olika skandaler som basuneras ut i nyhetssändningarna. Senaste exemplet är SCA-topparnas extravaganta flygresor. Men man hade ändå hoppats och trott att sådant är olycksfall i arbetet – att flertalet toppnamn i ledande ställning ändå har någon slags moralisk resning när det bränner till. Det är vad man trodde – fram till idag. Men nu vet vi bättre. Idag signerade 31 av Sveriges näringslivstoppar en artikel där man säger att det inte finns NÅGON gräns hur illa ett land kan uppföra sig för att Sverige ska säga upp ett militäravtal med landet. Artikelns initiativtagare, Jacob Wallenberg, är väldigt tydlig med det när han intervjuas i TV. Han vill gärna sälja vapen, inte bara till Saudiarabien utan även till Nordkorea. Om han själv fick bestämma, vill säga. Förtryck av kvinnor, offentliga halshuggningar och domar på 1000 piskrapp mot nakna människokroppar, vad säger han om det då?

”Vi är företagare. Vi kan inte alla dom här detaljerna.”

Den retoriska fråga jag skulle vilja ställa är: Finns det ingen som helst gräns för er när samarbeten bör avbrytas? Men ni behöver inte svara, jag vet redan svaret. Det står i rubriken här ovan.

Vilse i vallokalen

Igår var det val till Europaparlamentet och jag missade nästan att rösta. Efter en varm och härlig dag med Mors-dagsfirande kom jag på mitt misstag en timme innan vallokalen stängde. Jag kastade mig på cykeln och rullade iväg…

Att hitta till vallokalen var inga problem men sedan gällde det att hitta rätt ingång. Det fanns pilmarkeringar i flera riktningar och jag valde pilarna som pekade åt höger. Jodå, det verkade vara rätt. Sedan blev det värre. Nu stod jag inne i en skola med korridorer i alla riktningar. Jag chansade… Jodå, där framme stod det en kvinna och guidade in folk i ett rum med valbås. Valsedeln ner i kuvertet och sedan fram till ett bord där två allvarliga män satt. Jag fick vänta en stund på min tur, trots att jag var ensam ”kund”,  för männen var fullt upptagna med att fingra på sina mobiltelefoner. Sedan inträffade det märkliga – jag saknades i vallängden. Efter en stunds smärtsam tystnad kom förklaringen: ”Du har gått till fel valdistrikt!” Aj då, tänkte jag, det blir visst ingen röstning för mig denna gång. Men jag oroade mig i onödan. Mitt valdistrikt låg nämligen i rummet intill, fem meter bort. Det skulle man tydligen känna till, några skyltar såg jag inte röken av. Ytterligare ett distrikt verkade finnas ännu längre in i korridoren.

Jag tänkte på EU:s berömda byråkrati och tanken slog mig att den nu gjort sitt intåg även här hemma. Till höstens riksdagsval ska jag föreslå att man snitslar en bana till vallokalen – eller varför inte en app med karta eller GPS-koordinater? Om man nu är så gammaldags att man faktiskt vill rösta på själva valdagen…

Kungliga Tekniska Lekskolan

När jag valde att börja plugga på högskola visste jag inte hur kul det skulle vara eller till vilken stor hjälp min utbildning skulle bli i framtiden. På det hela taget är jag ganska nöjd med min tid på KTH, Kungliga Tekniska Högskolan. Men allt var inte bra och vissa kurser höll en förvånansvärt låg nivå (kursboken om lantbruk såg t.ex. ut som en pekbok för bebisar). Mest kritisk är jag ändå mot sådant som senare visade sig vara helt fel. Några exempel:

1. Under en grundkurs i vägbyggnad ställer en klasskompis en enkel och förvånansvärt intelligent fråga för att vara förstaårsstudent: ”Finns det någon risk att ämnen i asfalt på vägarna lakas ut och sprids till omgivningen?” Professorn, som antagligen nådde höjdpunkten på sin karriär under 1950-talet, svarade utan tvekan: ”Nej! Är du nå’n slags miljönisse eller?” Några år senare drabbades Sverige av ett miljölarm när det visade sig att vissa typer av asfalt innehöll cancerframkallande ämnen som kunde spridas till omgivningen.

2. Föreläsaren i kursen om skogsbruk skulle kunna ha varit predikant i någon amerikansk sekt. Jag har aldrig sett större hängivenhet från en föreläsare på KTH och budskapet var att det nya miljöbaserade skogsbruket är Sveriges frälsning. Redan under föreläsningarna anade jag dock att något var fel – när något låter för bra för att vara sant så är det ofta det. Skogsbruket blev inte så fridsamt som den pappersprodukt vi studenter blev indoktrinerade att tro på. Det räcker att gå ut i skogen själv för att inse att miljöfrågorna ofta kommer långt ner på agendan i verkligheten.

3. Jag ställer en fråga till föreläsaren i kursen om lantbruk: ”Finns det inte en risk att man lägger på för mycket konstgödsel på en åker så att gödningsämnen sprids till yt- och grundvatten?” Jag märker att föreläsaren blir irriterad över frågan och hans svar är ett bestämt nej, någon sådan risk finns inte. Idag kan jag tycka att det är mycket märkligt att en föreläsare på KTH inte har den mest elementära kunskapen om ett av våra stora miljöproblem, förorening av yt- och grundvatten från jordbruket.

Jag är inte så konspiratoriskt lagd att jag tror att KTH hade som syfte att vilseleda oss studenter i miljöfrågor. Men en lärdom som jag tar med mig är att ett land som verkligen vill föra sin befolkning bakom ljuset har stora möjligheter att göra det genom att styra utbildningen. Som student blir man nämligen ofta lojal med det man får lära sig i skolan, faktiskt mer lojal än vad man själv är medveten om.

Vargen kommer

På måndagen rapporteras att en familj blivit attackerad av två vargar utanför Norrtälje. Svenska Dagbladet skriver om händelsen under rubriken ”Vargattack chockade familj”. Många i Roslagen är upprörda – paniken ligger på lut. Visst, det är sant att vargarna dödade familjens jakthund. Men efter att jag tagit del av nyheten på radio, i TV och i tidningar står i alla fall en sak klar: De olika versionerna av vad som hände stämmer inte överens! Och det är bara andra- och tredjehandsuppgifter som rapporteras som fakta. I den version som rapporterades till polisen var den närmaste vargen 50 meter bort och tog några steg mot kvinnan med barnvagnen och vek sedan in i skogen. I en annan version sprang vargen i full fart mot kvinnan och bromsade så det blev bromsspår. En jägare som intervjuas på radio påstår att vargen bara var 2 meter från kvinnan. Samma jägare intervjuades senare på TV och nu var det bara en hårsmån från att vargen välte barnvagnen. I radio påstår han också att kvinnan tog upp barnet i famnen och viftade med armarna för att skrämma vargen (när jag själv bär min lilla dotter i famnen har jag mycket svårt att vifta med armarna). Det är en enda soppa av märkliga påståenden men journalisterna köper med glädje hela paketet. Kanske är det bäst att tillägga en viktig sak: Jägaren var själv inte med vid händelsen! Åter igen andrahandsuppgifter…

Om man nu ska tro på polisens version så betedde sig vargarna som vilka ”Svensson-vargar” som helst. De gör processen kort med den lösspringande hunden som inkräktar på deras revir. En av vargarna upptäcker en konstig figur (kvinnan) på vägen och tar några steg mot henne. När den isett vad det är lufsar vargen in i skogen. Är det någon som är förvånad? Men i journalistikens värld blev familjen ”attackerad”. Om detta ska kallas för attack så har jag själv blivit brutalt attackerad av både björn, jakthund, tamhund, vildsvin, älg, labb, fiskmås, björktrast, häst och räv! Konstigt nog är jag fortfarande vid liv…

Så till den självklara frågan som ingen journalist tycks vilja ställa: Varför går en mamma med barnvagn ut i skogen tillsammans med en lösspringande jakthund? Jakthundar ska hållas kopplade. Punkt.

Jag tycker familjen hade tur. Menar jag tur för att de klarade sig från vargarna? Nej, nej… Jag menar att de hade tur att det inte var en björnhona med ungar som den lösa hunden retade upp. Då hade det kunna gå riktigt illa. Men det hade fortfarande inte varit björnens fel utan hundägarens.

Jag har blivit en penningtvättare

När man köper saker av privatpersoner via internet inställer sig frågan hur man ska ordna betalningen på ett säkert sätt. Nu är det så fiffigt ordnat att det finns olika betalningstjänster som gör att man kan skicka pengarna bara man har personens epostadress. En sådan tjänst kan man bl.a. få hos Moneybookers om man öppnar ett konto hos dem.

Häromdagen skulle jag föra över den tilltagna summan av 200 riksdaler från vårt bankkonto till mitt konto hos Moneybookers. Jag skriver ”vårt bankkonto” eftersom jag och min fru har kontot gemensamt – av en slump står dock kontot i min frus namn. Det fick säkerhetssystemet hos Moneybookers att reagera. Jag fick ett argsint och insinuerande mail från företaget att man misstänkte mig för penningtvätt. De 200 kronorna hade satts in från ett bankkonto som stod i en annan persons namn (min frus) – aja, baja! Som straff fick jag betala en ”adminstrativ avgift” på 100 kr. Ack ja… Det är alltså EUs lagstiftning om penningtvätt som nu börjar göra livet surt för helt vanliga medborgare.

Tro nu inte att det är slut här. Dagens svenska nyhet är nämligen att penningtvättlagstiftningen gör att man i fortsättningen inte får åka med kollektivtrafiken om man försöker betala med en SMS-biljet från en mobiltelefon med kontantkort. Orsaken? Det kan ju vara en knarksmugglare som försöker tvätta 30 kr av sina surt förvärvade två miljoner euro genom att åka buss! Den ansvarige hos svenska staten intervjuades på radio och han tyckte detta var helt i sin ordning. Orsaken var principiell: Man kan inte göra skillnad på storförbrytare och vanliga pendlare. Jasså, kan man inte?

Tänk så snabbt goda intentioner kan gå överstyr. Ta miljölagstiftningen till exempel. Det är ytterst sällan någon blir fälld för ett allvarligt miljöbrott, istället är det halvfulla killar som kastar tomma ölburkar i stadens vattendrag som åker dit. Kan man inte klämma åt kamelerna så ska man åtminstone fånga några myggor!

Till sist ett varningens ord: Nästa gång några skolbarn knackar på din dörr och vill sälja majblommor eller ”busfärska” kokosbollar, ta det försiktigt. Försök betala med kreditkort – men då måste kortet stå i ditt eget namn. Om du betalar kontant så kan nationella insatsstyrkan göra hembesök hos dig dagen därpå. Det här med penningtvätt är minsann inte att leka med – det är principen det handlar om. Så om du lever efter devisen cash is king är det nu dags att byta till EUs variant: cash is criminal!

Den barnvagnsvänliga staden: Solna

Jag rullar ut barnvagnen med min lilla dotter i vinterkylan för att ta mig ner till centrum. När vi kommer fram till det första övergångsstället möts vi av två jättelika snödrivor, strategiskt utplacerade på båda sidor av övergångsstället. Efter en del lyftande och baxande lyckas jag till slut ta mig igenom snömassorna. Men att det skulle vara så svårt att köra ”off pist” med en fullastad barnvagn kunde jag inte ana.

Efter nästa övergångsställe möts vi av en ännu större snövall som är omöjlig att forcera. Jag måste därför traska i bilfilen, vilket med tiden blir till en vana eftersom snöhögen ligger kvar på trottoaren hela vintern! Är jag förvånad? Nej, man börjar vänja sig. Det är tydligen inte ”de vassaste knivarna i lådan” som sköter Solnas snöskottning.

I shoppinggallerian ska vi försöka ta oss upp till Clas Ohlsons butik med barnvagnen. Jag hittar en direkthiss till butiken – vilken service! Men nej, jag gladde mig för tidigt. En metallist vid hissens golv sitter löst och gör att hissen stannar efter knappt 2 cm färd. Jag lyckas få igång hissen igen – ytterligare 2 cm. Så här kan vi inte hålla på! Med risk för att förlora fingrarna lyckas jag dra in metallisten med min lägenhetsnyckel så att vi tar oss upp. När jag berättar för personalen att hissen inte fungerar säger de håglöst: ”Ja, den brukar krångla”. Att skruva fast listen är tydligen inte att tänka på, trots att butiken är proppfull av verktyg och skruvar. Senare har vi besökt butiken flera gånger men hissen har alltid varit obrukbar.

På hemresan tar vi tunnebanan och byter linje i Västra skogen. Namnet låter idylliskt men för en barnvagnsförare är det en skräckinjagande plats. Hissgolvet är fullt av sågspån som stinker urin och hissknapparna fungerar inte. Lyckas man ändå få igång hissen så stannar den på en slumpmässig våning. Det hela kan liknas vid en mild form av rysk roulette. Nej, som barnvagnspappa i Solna bör man hålla sig på marken. Och undvika vintern!