Sveriges största miljöprojekt

Igår lämnade Svensk Kärnbränslehantering (SKB) in sin ansökan till Miljödomstolen om tillstånd för slutförvaring av använt kärnbränsle i Forsmark. Avfallet ska för­varas 500 meter ner i berggrunden, inkapslat i koppar och bentonitlera. Arbetet med detta djupförvar är Sveriges överlägset största miljöprojekt någonsin. Tusentals personer har arbetet med detta under många år och över 100 doktorsavhandling har skrivits. Trots detta finns det säkert saker att kritisera, så är det alltid när det gäller komplicerade miljöfrågor.

Är det då en bra lösning att bygga detta djupförvar för avfallet? Själv är jag till viss del partisk eftersom jag jobbat flera år i projektet. Trots det har jag i grunden en kritisk inställning till kärnkraft. Det är t.ex. bekymmersamt att man i Japan byggt kärnkraftverk som uppenbarligen inte klarar de naturkrafter som regelbundet drabbar landet. Jordbävningar och tsunamis är inga okända fenomen. Grundproblemet är att man byggt anläggningar som kräver elförsörjning även i nödsituationer. Detta är ett stort misstag och det gäller nästan alla kärnkraftverk i världen (utom några helt nya i Kina).

Det kan alltså finnas ett visst fog för det kärnkraftsmotstånd som nu åter blommar upp efter olyckan i Japan. Däremot är jag förvånad när s.k. ”aktivister” helt avfärdar djupförvaret i Forsmark. Vad är alternativet? Vi har de facto skapat ett avfall som är farligt för människor och som vi måste ta hand om. Vad kan då vara bättre än att lägga det på stort djup långt från alla människor så att skadorna bli minimala även om lagret skulle börja läcka? Att skicka ut avfallet i rymden är otänkbart. Däremot skulle man kunna återanvända en del av avfallet genom upparbetningen men det ger också ett restavfall som måste förvaras och leder även till andra risker. Att lagra avfallet vid markytan är rena vansinnet (terroristattacker, olyckor, klimatförändringar och inlandsis). Nej, den enda rimliga lösningen är att skicka avfallet neråt. Om man motsäger sig detta måste man i så fall komma med något bättre förslag.

Allergi-strategi

Som bekant finns det många allergiker i Sverige, inte minst matallergiker. Med allergiker i umgängeskretsen kan man inte undgå att se hur olika de bemöts på restauranger och serveringar. Det verkar finnas åtminstone fem olika strategier:

1. Kyparen på den flotta restaurangen försäkrar att det varken finns sesam eller nötter i maten. Tyvärr gör kocken misstaget att strö krossade nötter över desserten… Allergisk reaktion! Panik! Personal kommer rusande: ”Ska vi ringa efter helikopter? Tänk på att vi är på en ö!”. Nåja, allt löser sig – och restaurangen bjuder hela sällskapet på middagen som plåster på såret. Strategi: Proffsigt, trots allt!

2. Vi försöker få den unga tjejen på McDonalds att förstå att brödet måste vara fritt från sesamfrön. Öhhh, allergi? Sesam, vad är det? Efter en stund kommer hamburgaren – med ett bröd fullt av sesamfrön! Strategi: Öhhh, inte vet jag… Jag jobbar bara här!

3. Den nötfria maten hade bokats i god tid före flygresan. För att vara riktigt säker hade en extra kontroll gjorts med flygbolaget Air Malta. Men på flyget fanns det ingen tillstymmelse till nötfri mat. Då kom chefs-stewarden och gav ett seriöst intryck. Han skulle personligen se till att misstaget inte upprepades på hemresan. Men icke – ingen mat på hemresan heller. Air Malta är ett stort skämt för allergiker! Strategi: Spela seriös – men vem bryr sig…

4. Salladerna som serveras ser smaskiga ut. Servitören, som antagligen har en lätt psykopatisk läggning, är överdrivet vänlig och säger det han tror du vill höra – att maten är fri från sesam. Den skarpsynte allergikern blir dock misstänksam eftersom man kan se personalen strö sesam över salladerna bakom disken. Strategi: No problem!

5. Frukostbuffén på hotellet är helt okej. Här finns något för de flesta smakriktningar, men för att inte riskera att hotellet får skulden för någon allergiattack så är garderingen total. Vid mjölken står det en varningsskylt, samma skylt som vid kannan med dricksvatten: ”May contain traces of nuts.” Strategi: ALLT innehåller nötter!

Sensmoral: Den som är matallergiker får inte vara ett nöt…

Varning för telefonförsäljare!

Jag fick inspireration till detta inlägg av en händelse i veckan. Bakgrunden är att en telefonförsäljare lyckades få mig att tacka ja till att förlänga vår tidningsprenumeration, till (citat) ”samma pris” som vi hade tidigare. Efter kontakt med kundtjänst visade det sig att ”samma pris” innebär ett prispåslag på 14%. Det verkar som om tidningen tillämpar en oortodox form av matematik som inte nått ut till övriga samhället (det bekräftar också mina fördomar om journalisters sätt att hantera siffror).

Jag är mycket försiktigt med att köpa saker eller tjänster från telefonförsäljare. Vi är anslutna till NIX så det är i stort sett bara företag där vi redan är kunder som ringer. Dock, några få gånger händer det att jag nappar på betet, ofta med problem som följd. Jag tror jag har förstått orsaken. Många telefonförsäljare säljer på provision. Med andra ord är de helt beoende av att få dig som kund. Att tänja lite på sanningen gynnara bara försäljaren eftersom det är helt andra personer, avdelningar eller t.o.m. ett annat företag, som får ta hand om klagomålen. Det ligger alltså inbyggt i själva försäljningsmetoden att det kommer att bli problem. Mitt råd är därför:

  1. Anslut dig till NIX.
  2. Gå inte in i diskussioner med försäljare om du inte är verkligt intresserad.
  3. Våga avbryta och säg: ”Nej, jag är inte intresserad.”

Dessa enkla regler har besparat mig massor av problem.

Televisionens framtidsmöjligheter

Under helgen gick jag igenom två kartonger fulla med gammalt skolmaterial från 1930-talet. Då hittade jag ett häfte från AGA-BALTIC RADIO AB, tryckt 1938. Häftet beskriver vad man ska tänka på när man köper radio, hur man ska sköta den osv. Det sista kapitlet heter ”Televisionens framtidsmöjligheter” och därifrån vill jag citera ett stycke:

”Det största hindret för televisionens framtid är dock dess begränsade praktiska användbarhet. Då Ni lyssnar på radio, kan Ni samtidigt arbeta, läsa, konversera o.s.v. Televisionen kräver mycket större koncentration. Man måste lägga andra sysslor åt sidan och koncentrera sig på bilderna, man måste släcka eller dämpa belysningen i rummet. För att televisionen ska kunna bli lika underhållande som en biografföreställning, måste stora fordringar ställas på programmet. I längden måste det nog bli svårt att hålla så hög standard på programmen, så att folk kväll efter kväll skulle vilja ta del av dem. – – – Och även då man kommit så långt, kvarstår ändå det faktum, att televisionen aldrig på samma sätt som radion kan ge avslappning och lätt rekreation.”

Så det så!

Bingolotto och SD

För drygt 15 år sedan, när BingoLotto med Leif ”Loket” Olsson var som mest populärt, läste jag något som var ganska kul – men också lite elakt. Någon skrev att ”…BingoLotto är ett momument över det svenska folkets fördumning”! Möjligen fanns det ett litet korn av sanning i påståendet.

Idag, vid Riksmötets öppnande, var riksdagsledamöterna samlade i Storkyrkan och fick lyssna till en predikan av biskop Eva Brunne där hon poängterade alla människors lika värde och att man ska behandla alla männsikor lika oavsett var de är födda. Då reste sig plötsligt ledamöterna från Sverigedemokraterna och tågade ut ur kyrkan i protest – mitt under predikan, under riksdagens högtidliga öppnande och med Sveriges statschef kung Carl Gustaf närvarande (som de säger sig respektera). Så gick det till när Sverige fick ett nytt monument över svenska folkets fördumning – SD. Och detta monument är inte lika harmlöst som ”Loket”.

Mobil i bil är dålig stil

I veckan läste jag att amerikanska forskare har konstaterat att mobilpratande bilförare ligger bakom ca 20 000 dödsolyckor i trafiken varje år. Jag är inte förvånad. Som både fotgängare, cyklist och bilförare ser man många märkliga beteenden hos bilförare och det slår nästan aldrig fel – när bilen passerar och man får en glimt av föraren så är mobilen igång. Jag har till exempel varit ytterst nära att bli påkörd flera gånger när jag cyklat – på cykelbana! Orsaken? Mobilpratande bilister!

I Europa lär det bara vara Sverige och Albanien som tillåter mobilpratande utan restriktioner när man kör bil. Men man diskuterar på allvar att införa lag på cykelhjälm. Det blir i så fall ett lagbrott att hjälmlös sakta rulla ner till badstranden på cykel en varm sommardag, samtidigt som det är fullt tillåtet att köra bil med en hand och snacka i telefon medan man kör bil i hetsig storstadstrafik. Det där med statens syn på risker är inte alltid lätt att förstå, inte ens för den som jobbar med risker dagligen!

Gamla tidningsklipp om Siljansnäs

Under helgen har jag gått igenom gamla tidningsklipp som min far och andra släktingar lämnat efter sig. Urklippen sträcker sig så lång tillbaka i tiden som till 1920-talet men 70- till 80-talen dominerar. De flesta klippen handlar om Leksand/Siljansnäs och kommer från Falu-Kuriren (FK). Det är enorma mängder klipp och det är ett omfattande arbete att hitta pärlorna i den stora massan.  Jag har kommit en bit på väg – kul och lärorikt – men det är mycket arbete kvar!

När man plöjer igenom klippen kan man inte undgå att notera hur lokaljournalistiken förändrats över åren. Jag tycker mig ha funnit att det skedde en förändring i rapporteringen omkring år 1980. Tidigare, på 1970-talet, skrevs det mycket berättande historier samt detaljerade reportage om lokalbor och lokala händelser. Ibland blev rapporteringen nästan komisk i sin detaljrikedom, som när FK rapporterar från en barnfest i Siljansnäs kyrka (FK 8/1 1976):

… Kontraktsprosten Sven Svensson berättade om hur kråkan Krax lärde sig flyga…

På 1980-talet minskar berättandet markant och istället lyfts ekonomifrågor och det politiska spelet fram. Typiska rubriker från denna tid är: ”Ordföranden stoppade Uvbergsplanen”, ”Arbete och lönsamhet vägen ur krisen…”, ”Gatuavstängning kan bli vår ruin” – inte alltför upphetsande läsning så här 28 år efteråt.

I takt med den förändrade rapporteringen minskar antalet intressanta klipp. Klippen från 1970-talet är mer tidlösa. Från denna period hittade jag även flera klipp där jag själv och andra familjemedlemmar fanns med, både i text och bild. Nu ska jag sätta tänderna i klippen från 1960-talet och det ska bli spännande!

Aforismer

Vet du vad en aforism är? Det är ett kort och tankeväckande citat eller påstående. En av aforismernas okrönte kungar, Leonid Sukhorukov, har gett följande förklaring: ”En aforism är en roman på en rad.” Det säger ganska mycket… (dessutom är det briljant att lyckas få till en aforism om aforismer).

Jag samlar på bra aforismer och roliga citat i en särskild liten bok. Några är jag själv skapare till. Personer med liknande böjelser kallas för aforistiker, vilket placerar mig i samma kategori som bl.a. Voltaire, Winston Churchill, Nietzsche, Tolstoj, Mark Twain och Björn Ranelid. Nåja, det är klasskillnad mellan oss – men ändå…

Får jag fresta med några aforismer jag snappat upp den senaste tiden? En som varit mitt måtto under det senaste året är följande:

Sätt dig ner en stund tills brådskan gått över!

Fundera därefter på följande inte helt enkla budskap som jag tänker inpränta i min dotter:

Mina barn ska minsann få arbeta, det fick mina föräldrar göra!

En av de allra märkligaste men mest geniala aforismerna i min samling är ett citat av Marcel Proust som jag hittade i DN för många år sedan. Det tål att fundera över både en och två gånger:

Verkligheten tränger inte in i vår värld mot våra övertygelser!

Ställ detta visdomsord mot följande citat från en TV-utfrågning av partiledaren för (S) häromdagen:

Förmånen att få va´ med och betala [den nya fastighetsskatten] ska inte drabba vanliga löntagare…

Detta citat tycker jag speglar den intellektuella nivån i den pågående valrörelsen!

Stora stygga Ulf

Jag vandrade genom skogen med en viss förväntan. Strax innan jag kom fram till den gamla fäboden vek jag av åt vänster. Då öppnade sig skogen och ute på hjortronmyren korsade jag den gamla fäbodstigen där siljansnäsborna vandrat i många generationer men som ingen längre använder. Jag hade stämt träff med Ulf – jag kallar honom så – på andra sidan hjortronmyren där tallskog och granskog möts. Det var med viss tvekan som Ulf gick med på att intervjuas. Nu stod jag i alla fall där på mötesplatsen i Siljansnäs och spanade. Skulle han komma? Jodå, plötsligt dök han upp mellan två knotiga tallar en bit bort. Han betraktade mig misstroget innan han försiktigt närmade sig.

Som ni förstår var situationen lite spänd så jag gick ut försiktigt med mina frågor, rädd att han skulle lämna intervjun på samma sätt som Jan Guillou gjorde i en klassisk TV-sändning.

-Ulf, vad jag förstår mår du ganska bra idag trots det som hände i januari, eller hur?

-Jodå, det känns rätt okej trots allt…

-Visste ni vad som var på gång?

-Det hade varit ovanligt stökigt i skogen några dagar så visst undrade man… Men jag blev ändå lite överraskad. Man trodde ju att Siljansnäs var en ganska fredlig plats.

-Du var den ende av er tre som överlevde, hur kommer det sig?

-Jag tror att de hade omringat oss tre. De var 80 personer, har jag hört efteråt. Jag är snabb men hade nog lite tur också… Lyckades smita ur ringen mellan två skyttar.

-De två som dödades visades upp med bild i tidningarna. Vad tycker du om det?

-Jag försöker att gå vidare nu – inte tänka på det…

-Vad tänker du om dem som försökte döda er?

Innan jag hunnit få ett svar hörs det avlägsna ljudet av en gren som knäcks och en man i mörkgröna kläder skymtar långt borta, på andra sidan myren. Ulf försvinner som ett skott in mellan granarna…

När jag vandrar tillbaka mot bilen kommer jag att tänka på en kille som nyligen frågade mig vad Siljansnäs är känt för. Jag funderade på att nämna Buffils Anna, atleten Molars Anders eller kyrkbåtsrodd men sedan svarade jag: ”Det är där man dödar vargar…”

Quick-gänget formerar sig

Nu börjar det hetta till i Quick-soppan. Flera av de inblandade i denna jätteskandal har insett att de måste göra något. Men de väljer lite olika strategier. Åklagaren i Quickrättegångarna, van der Kwast, går till attack i tidningar, radio och TV. Hans trovärdighet är dock nära noll och hans position förbättras knappast när han ihärdigt vidhåller att Quick är skyldig till de mord han dömts för. Jag tvivlar på att han själv tror det.

Quicks försvarsadvokat, Borgström, väljer en betydligt klokare strategi. Han uttalar sig inte direkt i skuldfrågan men hävdar ändå att han som försvarsadvokat inte har gjort något fel. För att få det bekräftat har han anmält sig själv till advokatsamfundet. Övriga i Quick-gänget verkar ha valt strategin att tiga som muren. Oavsett strategi så kommer det garanterat att bli några jobbiga år framöver för de inblandade.

Hur är det möjligt att välutbildade och förnuftiga (?) personer kan ställa till med den största rättsskandalen i Sverige på kanske 100 år? Och var fanns den kritiska journalistiken? Jag kommer så väl ihåg när journalisterna i början av 1990-talet också rycktes med i drevet mot Quick. När några av mina lärare på högskolan använda avancerad mätutrustning för att hjälpa polisen att söka efter Quicks nedgrävda lik så blev det helsidesartiklar i kvällspressen. Men man hittade inget. Från min horisont var erkännandena redan då helt absurda men jag tänkte att det reder väl upp sig i domstolen. Ack vad jag bedrog mig! Jag minns löpsedlarna då Quick blev dömd och jag tänkte: ”Va, blev han dömd? Hur gick det till? Han blir säkert frikänd i högre instans.” Men ingen överklagade och resten är historia…

Det ska bli spännande att se vad den nya åklagaren, Finné, beslutar sig för att göra i det enda fallet där Quick ännu fått resning (israelen Levi). Om hon fortsätter driva processen mot Quick är hon mycket modig – Quicks försvarare kommer att pulverisera de så kallade bevisen. Om hon lägger ner är hon betydligt klokare. Jag gissar på det senare…