Varifrån kommer namnet Alvik?

Det finns ett 20-tal platser i landet med namnet Alvik, de flesta små byar, stadsdelar eller liknande. Den största och mest kända är Alvik i Stockholm. De flesta av dessa platser har fått namnet från trädet al i kombination med att platsen ligger (eller har legat) vid en vik. Min mamma växte upp i byn Alvik i Siljansnäs och man skulle kunna tro att byns namn kommit till på samma sätt som övriga ”Alvik”, men så verkar det inte vara.

I boken Svenskt ortnamnslexikon kan man hitta mycket oväntat och intressant, bland annat det troliga ursprunget till bynamnen Almo och Alvik i Siljansnäs. Ursprunget verkar vara ån Almoån som man i äldre tid troligen kallade för Alma. Orden ”alma” och ”almig” har funnits i svenska dialekter med betydelsen ”gro”, ”växa” respektive ”frodig”. Man tror att detta kan ha syftat på Almoåns periodvis högre vattenstånd som fått ån att ”växa” och svämma över.

Almoån har sedan givit namn åt byn Almo som ligger vid ån. Almoån rinner ut i en vik av Siljan nedanför byn och man tror att viken fick namnet Almoviken. Detta förkortades med tiden till Alviken och det är från denna vik som byn Alvik fått sitt namn. Se där, intressanta upplysningar som nog många inte känner till…

Mallresning i Siljansnäs

När jag berättar om mallresningar för vänner runt om landet så blir responsen oftast ett stort frågetecken. Därför ska jag försöka beskriva hur en mallresning kan gå till.

Mallresning är en gammal lysningstradition. Omkring tre veckor före bröllopet reser brudparets släkt, vänner och bybor en malla, ofta vid brudens eller brudgummens föräldragård. I Siljansnäs brukar mallan vara en lång tall som kvistas men där man sparar de allra översta grenarna i tallens topp. Det är killarnas uppgift att göra i ordning mallan och frakta den till gården där mallkalaset (lysningsfesten) hålls. I mallans topp fästs en malltavla med brudparets namn och datum, allt utfört i kurbitsstil. Tavlan består av en duk uppspänd på en träram. Ofta anlitas en lokal kurbitsmålare för att göra malltavlan.

Under tiden som killarna fäller och gör i ordning mallan i skogen samlas övriga gäster på gården. Tjejerna är nu i full gång med att planera hur man ska lyckas bryta av toppen på mallan. Enligt traditionen kommer nämligen bruden att bli herre i huset om de lyckas, i annat fall blir det brudgummen. Killarna vill givetvis stoppa alla försök att bryta av toppen, samtidigt som deras uppgift är att resa mallan mot ett hus. Båda grupperna brukar lägga upp en strategi inför striden som ibland kan bli ganska hård. Tjejernas taktik kan t.ex. vara att springa som en murbräcka mot tallens topp och på så sätt ta sig förbi killarnas försvar. Killarna kan å andra sidan försöka hålla tallens topp så högt som möjligt, så att den blir svår att nå. Det förekommer också en del fula knep: Vid en mallresning i byn Alvik låstes tjejerna in i en lada medan killarna reste mallan – inte så populärt! Ibland kan striden bli lite väl tuff: I Backbyn fick en långväga gäst i finkläder en hink vatten över sig!

Det händer ibland att tjejerna lyckas bryta av mallans topp och då tvingas killarna resa mallan ändå, om den inte är alltför illa tilltygad. Jag har varit med om mallresningar där killarna inte accepterat nederlaget utan åkt ut i skogen och fällt en ny tall. Själva resningen av mallan går till ungefär som när man reser en majstång. Därefter börjar själva festen med kaffe, tårta osv. Mallan signalerar till bybor och besökande att ”här är det bröllop på gång” och den får stå kvar tills bröllopsfirandet är över.

Mallresningar hålls fortfarande i Siljansnäs men är inte lika vanliga som förr. Orsakerna är flera: många lämnar hembygden, man gifter sig på annat håll, det kan vara praktiskt svårt att ha mallresning om man bor i ett villaområde eller i lägenhet osv. Tyvärr hade jag och min fru ingen mallresning men vi har en mycket vacker malltavla på väggen som vi fick av våra vänner på bröllpsdagen!

Skriv gärna en kommentar och berätta om du har egna upplevelser från mallresningar!

Här är en länk till ett gammalt foto på en brudmalla i byn Alvik i Siljansnäs på 1910-talet.

Jakten på ”gnällbältet”

Jag var på kurs i Köpenhamn och kom i samspråk med en dansk kille. Vi pratade lite om Sverige och jag berättade att jag bodde i Linköping. Då frågade han: ”Ligger det i gnällbältet?” ”Nej”, svarade jag, ”gnällbältet hittar man lite längre norrut”. Då skrattade han hjärtligt och frågade: ”Kan du tala om för mig EXAKT var gnällbältet ligger? Alla svenskar jag frågar bor antingen strax söder eller strax norr om gnällbältet!” Och så verkar det vara – ingen vill kopplas till gnällbältet men alla vet att det finns…

Författaren och TV-kändisen Fredrik Lindström försökte i TV-programmet Värsta språket hitta den exakta gränsen för gnällbältet. Han konstaterade att den tydligaste gränsen går mellan Kjula och Jäder som ligger mellan Eskilstuna och Strängnäs. Min pappa bodde utanför Kumla under tonåren och det får nog räknas till gnällbältet. En man från Örebro som jag jobbade med erkände faktisk att han kom från gnällbältet. Hans valspråk löd (med gnällig röst):

Jag vaknade i morsäe… och så var den da´n förstöerd!

Ännu ett bevis för att åtminstone Örebro ligger i gnällbältet råkade en vän till min bror ut för. Det var en vinterdag med snötäckta och riktigt hala gator i Örebro. Han var ute och gick när han plötsligt halkade och tappade balansen fullständigt. Som en projektil for han okontrollerat genom luften och landade med en tung duns i gatan. Riktigt medtagen låg han på marken och vred sig av smärta. Då kommer en äldre dam gående. ”Vad skönt”, tänkte han. ”Nu får jag lite sympati av en vänlig gammal dam!” Men den förhoppningen grusades fullständigt. Med riktigt gnällig närkedialekt ropade hon istället anklagande:

Va´ ligger du deer föer? Du får väl see dej föer! Å ta på dej ordentliga skoer!

Det är sådana händelser som ger upphov till fördomar… För örebroare brukar annars vara riktigt trevliga!

Den retsamme renen på Skierfe

Om man vandrar från Kvikkjokk till Saltoluokta i Lappland så kommer man efter ett par dagar till Aktse, ett gammalt fjällhemman vid porten till Sarek, Sveriges första nationalpark. Därifrån kan man göra en avstickare in i Sarek till den magnifika utsiktspunkten Skierfe. Om man befinner sig i Aktse och vänder blicken mot Rapadalen i Sarek så ser man Skierfes mäktiga siluett till höger. Från dalgången reser sig en lodrät klippa till bergets topp.

 

Jag hade med mig tält och kunde därför övernatta en bit upp på berget. Utan packning vandrade jag sedan upp till utsiktspunkten på Skierfes topp. Man kan gå (eller krypa) ända fram till kanten på stupet och titta rakt ner mot dalens botten, 700 meter nedanför! Någon har räknat ut att man skulle få nästan 11 sekunder av fritt fall om man ramlade ner från Skierfe. Har man tur kan man få se väldiga älgtjurar som betar i de färgranna vattendragen nedanför. Utsikten är helt sagolik och slår det mesta i Sverige.

När jag står där på toppen dyker det plötsligt upp en stor rentjur (sarv) med imponerande horn. Han travar obekymrat fram till klippkanten och ställer sig nästan demonstrativt och spanar ut över Rapadalen – i bästa fotovinkel! Var det en modern, exhibitionistisk ren som försökte marknadsföra sig som fotomodell? Jag måste säga att det var lätt irriterande eftersom jag hade brutit mot fotografens gyllene regel: Ta med dig kameran! Man kan undra vad renen hade för sig där uppe på bergets topp. Ville han, precis som vi människor, bara njuta och beundra utsikten?

Men det kanske var lika bra att det inte blev något foto. Ingen hade ändå trott att bilden var verklig. ”Säkert ett fotomontage”, hade folk sagt. Eller också hade man trott att renen var uppstoppad och ditfraktad med helikopter. Surt, sa räven om rönnbären…

Stora stygga Ulf

Jag vandrade genom skogen med en viss förväntan. Strax innan jag kom fram till den gamla fäboden vek jag av åt vänster. Då öppnade sig skogen och ute på hjortronmyren korsade jag den gamla fäbodstigen där siljansnäsborna vandrat i många generationer men som ingen längre använder. Jag hade stämt träff med Ulf – jag kallar honom så – på andra sidan hjortronmyren där tallskog och granskog möts. Det var med viss tvekan som Ulf gick med på att intervjuas. Nu stod jag i alla fall där på mötesplatsen i Siljansnäs och spanade. Skulle han komma? Jodå, plötsligt dök han upp mellan två knotiga tallar en bit bort. Han betraktade mig misstroget innan han försiktigt närmade sig.

Som ni förstår var situationen lite spänd så jag gick ut försiktigt med mina frågor, rädd att han skulle lämna intervjun på samma sätt som Jan Guillou gjorde i en klassisk TV-sändning.

-Ulf, vad jag förstår mår du ganska bra idag trots det som hände i januari, eller hur?

-Jodå, det känns rätt okej trots allt…

-Visste ni vad som var på gång?

-Det hade varit ovanligt stökigt i skogen några dagar så visst undrade man… Men jag blev ändå lite överraskad. Man trodde ju att Siljansnäs var en ganska fredlig plats.

-Du var den ende av er tre som överlevde, hur kommer det sig?

-Jag tror att de hade omringat oss tre. De var 80 personer, har jag hört efteråt. Jag är snabb men hade nog lite tur också… Lyckades smita ur ringen mellan två skyttar.

-De två som dödades visades upp med bild i tidningarna. Vad tycker du om det?

-Jag försöker att gå vidare nu – inte tänka på det…

-Vad tänker du om dem som försökte döda er?

Innan jag hunnit få ett svar hörs det avlägsna ljudet av en gren som knäcks och en man i mörkgröna kläder skymtar långt borta, på andra sidan myren. Ulf försvinner som ett skott in mellan granarna…

När jag vandrar tillbaka mot bilen kommer jag att tänka på en kille som nyligen frågade mig vad Siljansnäs är känt för. Jag funderade på att nämna Buffils Anna, atleten Molars Anders eller kyrkbåtsrodd men sedan svarade jag: ”Det är där man dödar vargar…”

Ryktet om mitt försvinnande

Det var en sådan där sommardag som man ser i turistbroschyrerna – strålande sol och klarblå himmel. Med bar överkropp sprang jag på slingrande vägar genom små byar längs Siljans strand. Det låter idylliskt, och det var det också, om man bortser från den tragiska bakgrunden.

Drygt en vecka tidigare hade min bror avlidit i en bilolycka. Själv befann jag mig då i USA, på vandring i White Mountains. Därför dröjde det hela fem dagar innan mina anhöriga lyckades nå mig med det tragiska beskedet. Ledsen och skakad vände jag sedan hemåt till Sverige igen.

Efter några dagar med familjen är jag alltså ute på en löpartur i den vackra siljansnaturen för att skingra tankarna. Svetten rinner och jag springer med god fart genom byn Alvik i Siljansnäs. Inte långt från bystugan möter jag en gumma som förvånad stannar upp när hon ser mig. När jag passerar henne vänder hon sig om och ropar:

– Jamän… Äntä du som ä ti Amerika?

Vad jag svarade minns jag inte – det fanns liksom inget bra svar! Att ryktet gått i bygden om den försvunna sonen var dock uppenbart. Det var oundvikligt att ryktet nu behövde uppdateras – men det lämnade jag åt andra…