Några egna aforismer

I ett tidigare blogginlägg skrev jag om aforismer, dvs. små korta visdomsord, gärna med en humoristisk anstrykning. Jag nämnde att jag själv skrivit några och nu tänkte jag lägga ut ett litet urval…

Som naturmänniska i karriären slits man många gånger mellan två världar. Detta kan man känna av även när man lämnar storstadens larm:

Det har gått långt när man famlar efter mobilen när en fågel kvittrar!

I mitt arbete ingår att ha ett kritiskt öga och försöka hitta svagheter i olika resonemang. Detta kan lätt bli en yrkesskada. Ibland blir jag därför trött på min egen kritiska blick och i ett anfall av sådan vånda myntade jag följande:

Jag är så skeptisk att jag är skeptisk till och med mot skeptikerna!

Det finns obegränsade möjligheter att blogga om politik men i min blogg har jag försökt begränsa det politiska inslaget. Men här kommer i alla fall en liten fundering:

Jag skulle aldrig kunna rösta för höjda skatter när jag vet att pengarna går till sådana som jag!

Valresultatet i september tyder på att det var fler än jag som hade dessa tankar…

När jag försökte locka in en tjej på herrtoaletten

Just när mörkret föll anlände den skraltiga bussen till den lilla orten på kinesiska landsbygden. Jag och mina två vänner hittade snabbt ett litet oansenligt men billigt hotell. Elbelysning fanns på rummen – men inte på toaletten.

Det första kinesiska skrivtecknet man lär sig som västerländsk man i Kina är tecket för herrtoalett – av ren självbevarelsedrift. Nu var det dags att uppsöka denna plats. Ficklampan plockades fram och standarden inspekterades. Bara en lång rad med hål i golvet, som vanligt. Nåja, det fick duga – och vad fanns det för alternativ? Inga. När ärendet var uträttat och jag reste mig upp från hukande ställning noterade jag liksom i förbifarten att hålets och ficklampans storlek var i stor sett lika. ”Aj då”, han jag tänka. ”Här gäller det att inte slinta så att en olycka sker.” Två sekunder senare snuddar min hand vid ficklampan som ligger på betonggolvet. Lampan snurrar till och faller sedan rakt ner i avloppshålet där den fastnar ungefär en meter under toalettgolvet med lampglaset vänt uppåt!

Nu är goda råd dyra… Jag måste snabbt hitta en lösning – men vad ska jag göra? Böja mig ner och rota med handen i avloppet? Nej, kommer inte på fråga. Fästa ett tuggummi på en träpinne och trycka ner pinnen i hålet för att fiska upp lampan? Nej, det fungerar nog inte. Berätta för hotellets personal? Ja, det är nog bäst (men pinsamt). Som ordentlig svensk vill man inte bara strunta i problemet – det är ju STOPP I AVLOPPET och det är MITT FEL!

Jag knallar ut till receptionen där den förvånansvärt välklädda personalen håller till. Det är tydligt att det är prestigefullt att arbeta på hotellet. Just för tillfället består personalen av EN person, en söt tjej i 20-årsåldern. Min plan börjar vackla men nu kan jag inte backa. Men hur förklarar man för en kinesiska, som inte kan ett ord engelska, att det är stopp i avloppet? Teckenspråk? Knappast! Jag bestämmer mig för att visa henne vad som hänt…

I detta skede av berättelsen kan det vara intressant att vända på perspektivet. Hur uppfattade den kinesiska tjejen situationen? Jo, det kommer en okänd västerländsk kille i tveksam klädsel till receptionen och ber henne följa med. Varför? Vart? Han pekar mot herrtoaletten! Aldrig, att hon sätter sin fot där! Men killen är påstridig och ger sig inte. Till slut bestämmer hon sig för att ändå titta in – killen har visserligen en skruv lös men han verkar ändå inte direkt farlig. Men nu vill han att hon ska följa med in – och inte bara innanför dörren utan ända fram till avträdet – för att titta ner i avloppet! Aldrig, där går gränsen! Och det fick till slut även en ansvarsfull svensk acceptera…

Tidigt följande morgon gav vi oss av från hotellet, utan att försöka locka in någon på toaletten. Om det blev stopp i avloppet? Troligen, men i så fall blev det i alla fall spektakulärt – med spotlight och allt! Så om du någon gång hamnar på ett litet kinesiskt hotell med spektakulära ljusshower på toaletten, då vet du vem som satte ribban!

Jakten på ”gnällbältet”

Jag var på kurs i Köpenhamn och kom i samspråk med en dansk kille. Vi pratade lite om Sverige och jag berättade att jag bodde i Linköping. Då frågade han: ”Ligger det i gnällbältet?” ”Nej”, svarade jag, ”gnällbältet hittar man lite längre norrut”. Då skrattade han hjärtligt och frågade: ”Kan du tala om för mig EXAKT var gnällbältet ligger? Alla svenskar jag frågar bor antingen strax söder eller strax norr om gnällbältet!” Och så verkar det vara – ingen vill kopplas till gnällbältet men alla vet att det finns…

Författaren och TV-kändisen Fredrik Lindström försökte i TV-programmet Värsta språket hitta den exakta gränsen för gnällbältet. Han konstaterade att den tydligaste gränsen går mellan Kjula och Jäder som ligger mellan Eskilstuna och Strängnäs. Min pappa bodde utanför Kumla under tonåren och det får nog räknas till gnällbältet. En man från Örebro som jag jobbade med erkände faktisk att han kom från gnällbältet. Hans valspråk löd (med gnällig röst):

Jag vaknade i morsäe… och så var den da´n förstöerd!

Ännu ett bevis för att åtminstone Örebro ligger i gnällbältet råkade en vän till min bror ut för. Det var en vinterdag med snötäckta och riktigt hala gator i Örebro. Han var ute och gick när han plötsligt halkade och tappade balansen fullständigt. Som en projektil for han okontrollerat genom luften och landade med en tung duns i gatan. Riktigt medtagen låg han på marken och vred sig av smärta. Då kommer en äldre dam gående. ”Vad skönt”, tänkte han. ”Nu får jag lite sympati av en vänlig gammal dam!” Men den förhoppningen grusades fullständigt. Med riktigt gnällig närkedialekt ropade hon istället anklagande:

Va´ ligger du deer föer? Du får väl see dej föer! Å ta på dej ordentliga skoer!

Det är sådana händelser som ger upphov till fördomar… För örebroare brukar annars vara riktigt trevliga!

Kunskap och okunskap

Att kunskap är något bra är väl de flesta överens om. Kunskap är grunden för de flesta bekvämligheter som vi betraktar som självklara. Men ändå anar man i många sammanhang ett kunskapsförakt. Det börjar redan i tonåren med ord som ”plugghäst” och liknande.

Det märkliga är att det finns okunskap som är mer norm än undantag. Man behöver inte bläddra i särskilt många tidningar för att hitta skribenter som skryter över hur dåliga de är i matte eller teknik. Fullt accepterad är även okunskap om historia, kristendom och samer. Den samiska sångerskan Sofia Jannok berättade i radioprogrammet Sommar 2009 om svenskarnas  bristande kunskap om hennes folk – stockholmare som tror att samiska är en svensk dialekt, dalkullan i Borlänge som trodde att samer var eskimåer…

Häromdagen hörde jag en programledare i radio som närmast skröt över att han inte kunde förstå skillnaden mellan riksdag och regering. Ska man skratta eller gråta? Jag väljer att skratta. Och vi svenskar skrattar gärna åt okunskap, särskilt om den gäller vårt eget land. Ta som exempel den amerikanska damen som reste till Lappland för att beskåda midnattssolen. När hon stod där och spanade mot himlen utbrast hon:

– I can see the ordinary sun, but where´s that midnight sun?

Och det kan bli värre än så. En turistguide i Stockholm berättade i Sveriges Radio om en märklig fråga hon fick av en amerikansk dam:

– Do you have the same problems with the Vikings as we have with the Blacks?

I den frågan är det inte lätt att urskilja vad som är okunnighet, rasism eller en allmänt förvirrad världsuppfattning! Vad svarar man?

Vi svenskar gottar oss gärna åt sammanblandningen mellan Sverige och Schweiz. Men för en amerikan är avståndet mellan länderna inte större än mellan 2-3 delstater i USA – inte så mycket att orda om. Och handen på hjärtat: kan du själv skilja på delstaterna Iowa och Idaho? DET avståndet är betydligt större än mellan Sverige och Schweiz! Vår egen kunskap om världen är kanske mindre än vad vi själva tror…

Lokalpatriot i förskingringen

Idag tänker jag beträtta en historia som jag själv tycker är vansinnigt rolig. Att jag tycker den är så kul kan bero på att jag själv är en lokalpatriot i förskingringen. Hur jag har fått reda på berättelsen vill jag inte tala om – men jag kan garantera att den är helt sann!

En äldre dam i Norrköping är på läkarbesök. Hon är född och uppvuxen i Siljansnäs och talar därför en riktigt bred och genuin siljansnäsdialekt. Det märkliga är att hon har behållit sin dialekt oförändrad, trots att hon bott många år i Östergötland. Läkaren känner till Siljansnäs sedan tidigare och tycker därför det är riktigt trevligt att få en patient som härstammar därifrån, en som dessutom talar klingande siljansnäsmål. Han vänder sig till damen och säger:

– Jasså! Så du är från Siljansnäs du…

Den gamla damen tänder då till och utbrister:

– Nää! Je ä frå Almo je!

Den första bilen i Siljansnäs

Följande historia hörde jag komikern och musikern Peter Carlsson berätta vid en föreställning tillsammans med sitt band Blå Grodorna:

Året var kring 1910 och för första gången hade en bil förirrat sig ända bort till Siljansnäs på skumpiga vägar. Två gamla gubbar satt på en bänk och stirrade misstroget när bilen kom körande. Inte långt från dem stannade bilen och föraren klev ur för att göra ett ärende. Efter en stund kom han tillbaka, fick igång bilen och rullade sakta iväg, allt medan gubbarna förundrat iakttog vad som hände. När bilen avlägsnade sig såg den ene gubben att det hade bildats en liten vätskepöl där bilen stått. Då utbrast han:

– Vantä ä je trodde! Ä va en ist ini!

Ordförklaring: ist = häst, ini = inuti