Att kunskap är något bra är väl de flesta överens om. Kunskap är grunden för de flesta bekvämligheter som vi betraktar som självklara. Men ändå anar man i många sammanhang ett kunskapsförakt. Det börjar redan i tonåren med ord som ”plugghäst” och liknande.
Det märkliga är att det finns okunskap som är mer norm än undantag. Man behöver inte bläddra i särskilt många tidningar för att hitta skribenter som skryter över hur dåliga de är i matte eller teknik. Fullt accepterad är även okunskap om historia, kristendom och samer. Den samiska sångerskan Sofia Jannok berättade i radioprogrammet Sommar 2009 om svenskarnas bristande kunskap om hennes folk – stockholmare som tror att samiska är en svensk dialekt, dalkullan i Borlänge som trodde att samer var eskimåer…
Häromdagen hörde jag en programledare i radio som närmast skröt över att han inte kunde förstå skillnaden mellan riksdag och regering. Ska man skratta eller gråta? Jag väljer att skratta. Och vi svenskar skrattar gärna åt okunskap, särskilt om den gäller vårt eget land. Ta som exempel den amerikanska damen som reste till Lappland för att beskåda midnattssolen. När hon stod där och spanade mot himlen utbrast hon:
– I can see the ordinary sun, but where´s that midnight sun?
Och det kan bli värre än så. En turistguide i Stockholm berättade i Sveriges Radio om en märklig fråga hon fick av en amerikansk dam:
– Do you have the same problems with the Vikings as we have with the Blacks?
I den frågan är det inte lätt att urskilja vad som är okunnighet, rasism eller en allmänt förvirrad världsuppfattning! Vad svarar man?
Vi svenskar gottar oss gärna åt sammanblandningen mellan Sverige och Schweiz. Men för en amerikan är avståndet mellan länderna inte större än mellan 2-3 delstater i USA – inte så mycket att orda om. Och handen på hjärtat: kan du själv skilja på delstaterna Iowa och Idaho? DET avståndet är betydligt större än mellan Sverige och Schweiz! Vår egen kunskap om världen är kanske mindre än vad vi själva tror…
Hjortronmyren - Ett blåbär bloggar 