Det är farligt att träna!

Efter en lång paus i bloggandet blir det nu comeback. Jag har även gjort comeback i gymmet. Men är det inte farligt att styrketräna, kanske du undrar? Jo, faktiskt. En av Sveriges mest kända atleter, den så kallade Roslagsbjörnen (Oscar Nygren) hade inrett ett litet gym i sin lägenhet i Gamla Stan. En dag år 1978 lossnade plötsligt träningsredskapet från väggen och föll över honom, så illa att han senare avled. Det var en förskräcklig händelse. Trots detta vallfärdar idag mängder av människor till gymmen över hela vårt land för att plåga sig. Hur kan det komma sig när det bevisligen är så farligt?

Vi människor är riktigt usla på att bedöma risker, åtminstone när vi gör det på känsla. Forskning har visat att vi gör helt olika bedömningar av risker beroende på om de är frivilligt valda eller om de upplevs som påtvingade. Vi kör gärna bil, åker slalom och solbadar, trots riskerna. Dessa aktiviteter ägnar vi oss nämligen åt helt frivilligt. Däremot är vi mycket skeptiska till kemikalier i dricksvattnet, magnetfält från elledningar och strålning från mobilmaster. Det handlar om sådant vi själva inte kan kontrollera. Sådana risker skruvar vi upp, frivilliga risker tonar vi ner.

Styrketräning och löpning – en livsfarlig kombination?

Men överdriver du inte riskerna med styrketräning, kanske du säger? Jovisst, men löpning är ännu farligare. I Finland dödades en joggare av en björn för några år sedan. Flera kvinnor har blivit överfallna i motionsspår och några av Sveriges främsta idrottsmän har snubblat på skogsstigar och skadat sig rejält. Själv har jag blivit attackerad av våldsbejakande kossor under en löparrunda. Men eftersom riskerna är självvalda accepterar vi dem. Trots alla faror har jag själv sprungit nästan 100 mil i år.

Jag har inte bara tränat armar och ben under året utan även mitt immunförsvar. Det går till så att man injicerar en substans i kroppen som immunförsvaret sedan får träna sig på. När den verkliga faran sedan dyker upp, i form av virus, så har immunförsvaret tränats upp och kan lättare försvara min kropp. Ingen träning är perfekt men ett immunförsvar som tränats på detta sätt gör att risken att bli allvarligt sjuk minskar rejält. Jag har valt att träna immunförsvaret genom vaccination och eftersom det är ett frivilligt val accepterar jag att det kan finnas vissa små risker – på samma sätt som att jag vet att jag kan snubbla i motionsspåret eller få en styrketräningsmaskin över mig på gymmet. Visst är det farligt att träna – men det är betydligt farligare att låta bli!

Min första fotbollstränare i Siljansnäs

Nu när VM i fotboll är i full gång tänker man gärna tillbaka på sin egen fotbollskarriär. Den startade i en fotbollsskola som leddes av en tonårskille från Siljansnäs, Jonas Rask (han blev senare en duktig stavhoppare och marathonlöpare). Vi smågrabbar gillade Jonas och hade väldigt kul där på Kyrkskolans fotbollsplan i Siljansnäs. Jag tror vi var 8-10 år gamla.

Fotbollsskolan gav mersmak så jag och mina kompisar lockades till fotbollsplanen Hallevi där Siljansnäs IF hade träning för småkillar. Tränaren hette Rune O. Att hans namn har etsat sig fast i minnet kan bero på hans ledarstil – idag skulle man kalla den management by fear. Han började vår första träning med att läxa upp oss och påpekade att detta minsann inte var någon ”skolgårdsfotboll” utan nu skulle vi få lära oss att spela på riktigt, med taktik. Spelsystemet var 4-3-3 och taktiken gick ut på att de tre anfallarna sprang längs varsin rät linje, fram och tillbaka, fram och tillbaka. För att lura motståndarna kunde någon av yttrarna ibland byta plats med centern, dvs. deras löplinjer korsades. Jag var livrädd för att springa fel – man kände på stämningen i luften att det inte fanns utrymme för icke-linjära löpvägar och andra avvikelser från Runes ideal.

Efter några träningar blev det dags för vår första riktiga match och jag skulle spela vänsterytter. Jag följde Runes taktik i detalj och sprang fram och tillbaka, fram och tillbaka, längs min räta linje på vänsterkanten (om matchen pågått lite längre hade det bildats en stig i Hallevis gräsmatta). Det var bara ett problem: Bollen hamnade aldrig på min del av fotbollsplanen, förutom vid ett tillfälle och då passade jag snabbt bollen vidare. Detta skapade huvudbry för Rune – hur skulle han betygsätta mig när vi hade spelarkritik i omklädningsrummet efter matchen? Mitt betyg blev därför ungefär ”jasså” och jag var rätt nöjd för att jag slapp bli utskälld. Värre gick det för några andra smågrabbar. Rune började utskällningen med att peka mot var och en och säga: ”Du var dålig… Och du… Du också…” Det blev första och sista matchen med Siljansnäs IF för dessa killar och de kom inte heller på någon mer träning. Jag förstår dem.

Nästa match, mot Rättvik, vann vi med 2-1 och jag gjorde ett mål. Hur det kunde gå till är en gåta med tanke på Runes taktik men kanske var det så att jag till slut tröttnade på att springa längs en rät linje och bröt mig loss ur Runes grepp! Året därpå fick vi en ny tränare och då blev det betydligt roligare att spela fotboll. Men grabbarna som Rune skrämde bort kom aldrig tillbaka…