Lärare, tatueringar och trasiga jeans

När jag för många år sedan pluggade i Stockholm jobbade jag inom hemtjänsten några veckor för att dryga ut studiebidraget. Då träffade jag en äldre man som arbetat som lärare hela sitt yrkesliv. Vi kan kalla honom Hjalmar. När jag träffade Hjalmar var han över 90 år. Han måste ha fått sitt första lärarjobb redan på 1920-talet, alltså för nästan 100 år sedan. Det var en helt annan tid. Synen på barn var minst sagt annorlunda och detsamma gäller lärarens roll. Det var intressant att höra honom berätta. Jag kan inte låta bli att jämföra Hjalmar med en av min dotters lågstadielärare. Hjalmar var rak i ryggen, propert klädd och han pratade på ett sätt som om han gav omgivningen ständiga kommandon. Han utstrålade pondus och auktoritet. Min dotters lärare har däremot en ungdomlig stil i både uppförande och klädsel. Hon har trasiga jeans och tatueringar på kroppen. Barnen älskar henne. Hjalmar däremot var nog inte direkt älskad av barnen, snarare fruktad. Man kan undra hur många örfilar han delade ut under sitt yrkesliv.

Vi föräldrar vill inte att vår dotter går till skolan i trasiga kläder och därför har hon naturligtvis noterat att lärarinnans jeans har hål på knäna. Även tatueringarna har hon givetvis lagt märke till för ingen i vår familj är tatuerad – åtminstone har vår dotter alltid trott det. Men när vi pratade om saken vid matbordet kunde jag inte låta bli att inflika att jag, hennes pappa, minsann också är tatuerad. Det är i och för sig en mycket liten tatuering, men ändå… Jag var i 12-årsåldern och hade någonstans läst om en kille som gjort ett hål i sin handflata (detta var långt innan piercing blev populärt). Han vidgade hålet mer och mer och till slut kunde han trycka en blyertspenna rakt igenom handen. Av någon anledning tyckte jag det verkade häftigt. Jag ville också kunna trycka en penna genom handen. Jag tänkte att man kan ju börja lite försiktigt och se hur det går. Det gick inget vidare. Pennspetsen gick in i handflatan några millimeter men sedan tog det stopp. Kvar blev en tatuerad prick av blyers som jag bär med mig i handflatan än idag –  en av världens allra minsta tatueringar. Men jag tänker inte gå så långt som att klippa hål i mina jeans, om det inte är ett mycket, mycket litet hål vill säga. Man vill ju ändå hänga med i tiden…

Lindholms brygga – Del 4

Fortsättning från del 3…

Augusta Lindholm och Backbyns Handel

Efter Aron Lindholms död år 1891 fortsatte hans hustru Augusta att driva handelsboden i Backbyn fram till dess att hon pensionerade sig år 1901. Men vem skulle överta butiken? Det blev handlaren J. Jakobsson i Leksand. Augusta sålde hela rörelsen till honom för 10 000 kr, inklusive gård, affär, magasin och varulager. Jakobsson övertog handelsboden den 1 maj 1901 och Augusta flyttade till Leksand där hon hade sin bror med familj. För att avtacka henne anordnade Siljansnäsborna en avskedsfest i kyrkskolan med tal, presenter och hyllningar av olika slag. Att Augusta var omtyckt gick inte att ta miste på.

Det finns en unik handtecknad bild på handelsboden från ungefär denna tid, se nedan. År 1906 fick Siljansnäs nämligen besök av konstnären Bror Bodingh som tecknade av några byggnader i socknen och tryckte upp vykort, bland annat med motiv på handelsboden* i Backbyn. Handelsboden står faktiskt kvar än idag – det är i samma byggnad som Backbyns Handel bedrev sin verksamhet under många år. Huset har dock byggts till och renoverats i flera omgångar, vilket lett till att byggnaden idag ser ganska annorlunda ut. Men trästommen är densamma som på Lindholms tid.

Aron och Augusta Lindholms handelsbod i Backbyn som övertogs av J. Jakobsson år 1901 (tecknat vykort av Bror Bodingh år 1906).

Jakobsson fortsatta att driva butiken ända fram till 1935 då den övertogs av Valfrid Persson** som drev rörelsen vidare till 1946. Därefter följde flera olika ägare. Själv växte jag upp bara några hundra meter från butiken på 1960- och 70-talen. Då hade den förvandlats till ICA-butik och kallades för Backbyns Handel. Men det var fortfarande en diversehandel. De mest spännande sakerna fanns allra längst in i butiken, i den högra delen på bilden ovan (dagens ingång finns på den vänstra kortsidan). Backbyns Handel är värd en egen berättelse men vi återvänder istället till Augusta Lindholm.

Augusta levde i lugn och ro i Leksand under åtta år. Efter några månaders sjukdom avled hon den 17 mars 1909 vid en ålder av 73 år. Hennes önskan var att få begravas tillsammans med sin make Aron på Siljansnäs kyrkogård. Begravningen som hölls fyra dagar senare blev både storslagen och stämningsfull. Den inleddes med att Augusta fördes i Leksands likvagn till Siljansnäs. Själva begravningen beskrivs bäst med några utvalda citat från tidningen:

Ett tjugutal släktingar och vänner från Leksand samt många inbjudna Siljansnäsbor infunne sig för att visa den af alla afhållna gamla frun den sista tjänsten. Utanför skolhuset samlades dessutom i samma afsikt en stor skara, hvilka anslöto sig till processionen, då den under klockringning tågade till graven. Kyrkoherde Öström, som förrättade jordfästningen, höll vid grafven ett vackert, gripande tal samt uppläste ett skriftligt tack till den döda från kyrkoherde Gabrielsson med fru i Orsa […] Af kransar och blomster var sådan mängd, att blott en del fick plats på kistan. […] Allmänt flaggades i Siljansnäs på half stång. Kärleksfull och välgörande mot alla efterlämnade fru Lindholm ett aktadt minne och många vänner, icke minst bland fattiga och hjälpbehöfvande, hvilka nu deltaga i de närmastes saknad af den döda. Hvile hon i frid!

Man kan nästan ta på stämningen i det fantastiska fotot från begravningen, se nedan (Siljansnäs kyrka i bakgrunden). Med lite detektivarbete skulle det antagligen gå att identifiera flera av de Siljansnäsbor som står uppställda bakom Augustas kista.

Augusta Lindholms begravning i Siljansnäs den 21 mars 1909 (vykort skickat av Augustas brorsdotter Edith).

På vykortets adressida kan man bland annat läsa följande rader:

Här ser du något af den sista tjänsten i Siljansnäs. Det var en så vacker dag och mycket folk, flaggan på half stång i alla byar.

Än idag kan man beskåda paret Lindholms pampiga gravsten som står centralt placerad på Siljansnäs kyrkogård, även om lavbeläggning på stenen börjar göra den ingraverade texten en smula svårläst. Men av alla dem som passerar gravstenen är det knappast någon som idag känner till historien som döljer sig bakom namnen. Kort sagt: Paret Lindholm har glömts bort.

Aron Lindholm bodde i Siljansnäs i åtminstone 22 år och Augusta i 32 år. De kom båda två att betyda en hel del för Siljansnäs men på olika sätt. Aron stod för modernisering och kommunikation, Augusta för omtänksamhet och givmildhet. De fick aldrig några barn som kunde föra vidare deras berättelser. Troligen är det en anledning till att minnet av dem har bleknat.

Ta gärna tar en titt på resterna efter Lindholms brygga i Näsbyggebyn, nere vid stranden av Alviken. Även om det bara är en samling stenblock så är historien bakom desto mer intressant!

*) Andra byggnader som Bodingh tecknade av var Näsbyggebyns skola, missionshuset i Näsbyggebyn, Siljansnäs prästgård samt skolhusen i Östra och Västra Björken.

**) Han bytte senare namn till Valfrid Ejendal (efter sjön Ejen) och grundade företaget Ejendals i Leksand.

P.S. På allhelgonadagen besökta jag Siljansnäs kyrkogård. Hela området tindrade av ljus från lyktor vid nästan alla gravar. Men vid en stor pampig gravsten var det tvärmörkt. Ja, ni gissar rätt: Aron och Augusta Lindholms grav.

Källor

Dalpilen, 21 augusti 1891, s. 6 (Dödsfall).

Dalpilen, 23 november 1900, s. 3 (Gårdsköp).

Dalpilen, 10 maj 1901, s. 2-3 (En enkel afskedsfest).

Dalpilen, 26 mars 1909, s. 4 (En högtidlig och stämningsfull begrafning).

Gabrielsson S., 1954. Hågkomster och hörsägner. Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag, Stockholm.

Tägt N., 1981. En bok om Siljansnäs. Siljansnäs Hembygdsförening.

Lindholms brygga – Del 1

Jakten på en gammal brygga

En sommardag år 1887 rörde sig ett märkligt ekipage långsamt söderut över sjön Siljan. Det var ångbåten Mora som bogserade en pråm lastad med bohaget som tillhörde kyrkoherden i Mora, Johan Gabrielsson, med familj. Johan hade fått tjänsten som kyrkoherde i den unga församlingen i Siljansnäs. Flyttbeskedet hade kommit mycket hastigt så i brådskan lade man kyrkoherdens bokhyllor med ryggen mot pråmdäcket, med böckerna kvar i hyllorna. Färden över Siljan blev stormig och alla utom kyrkoherden och yngste sonen David blev sjösjuka. Inne i Österviken lugnade sig vågorna och i höjd med Fornby svängde ekipaget in i Byrviken. Detta var fyra år innan Fornbybanken började byggas – på kyrkoherdens initiativ!

Inne i Byrviken var vattnet grunt och man tvingades byta till den mindre ångbåten Färdig. Man passerade över fjärden mellan Näsbyggebyn och Storön och där Alviken börjar landade ekipaget vid Lindholms brygga. På stranden stod Isak Erik och väntade med häst och socknens enda åkkärra, för vidare transport på skumpiga vägar upp till Siljansnäs prästgård. Flottare mottagande än så fick man inte i Siljansnäs vid denna tid.

Men stopp ett tag! Lindholms brygga? Vad var det? Trots att jag vuxit upp i Siljansnäs hade jag aldrig hört talas om denna brygga och de jag frågade kunde inte ge svar. Men till slut hittade jag lösningen på gåtan. Här är berättelsen.

På 1970-talet lekte och badade jag och mina barndomskamrater ofta nere vid stranden av Alviken, på gränsen mellan Näsbyggebyn och Backbyn. Vi kallade området för Båthuset eftersom kyrkbåtarna förvarades där. Ibland badade vi genom att hoppa i vattnet från roddarklubbens brygga men vanligtvis tog vi ett dopp vid den inofficiella badplatsen Badsten strax intill. Alla som stått där vid stranden en stilla kväll och beundrat utsikten och ljuset över sjön kan intyga att det egentligen är en mycket vacker plats. Jag skriver ”egentligen”, för på 1970-talet förstördes idyllen när elbolaget byggde ett ställverk vid stranden och en högspänningsledning drogs rakt över sundet mellan fastlandet och Storön. På den tiden kom miljöhänsyn långt ner på prioriteringslistan. Men jag minns att jag redan som barn tyckte det var märkligt att man fick tillåtelse att förstöra en så vacker plats. Nu har Storön blivit naturreservat och idag skulle denna högspänningsledning knappast accepteras.

Spåren efter Lindholms brygga hittar man idag i en vassrugg, strax nedanför den högspänningsstolpe som står precis vid strandkanten, se foton ovan och nedan. På sjöbotten ligger en stor samling stenblock, utlagda som en pir rakt ut i Alviken. Själva träbryggan är för länge sedan förstörd – den måste ha försvunnit redan i början av 1900-talet. Stenpirens placering stämmer utmärkt med den beskrivning av kyrkoherde Gabrielssons ankomst till Siljansnäs som sonen Samuel gett i sin bok Hågkomster och hörsägner. Som barn brukade jag och mina kamrater använda stenpiren till att förtöja vår egentillverkade badflotte som vi byggt av timmerstockar, gamla oljefat och överblivet virke. Jag undrade redan då varför det låg en massa stora stenar i vattnet men det skulle dröja nästan 40 år innan jag hittade förklaringen.

Men vem var Lindholm och varför namngavs en brygga efter honom? Fortsättning följer i Del 2 av berättelsen.

Källor:

Gabrielsson, S., 1954. Hågkomster och hörsägner. Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag.

Lundin, B., 1999. Näsbyggebyn, Bycirkelupptakt 1 febr. 1999, Historik.

Häxan och hennes försvarare – Del 2

Detta är fortsättningen på en berättelse i tre delar om häxprocesserna på 1600-talet med fokus på min dotters förfäder. Del 1 finns under denna länk.

Samtidigt som trolldomshysterin svepte fram över Dalarna med full kraft fick stiftet en ny biskop. Hans namn var Nicolaus Rudbeckius* och året var 1670. I del 1 nämnde jag att min dotter är ättling till honom i rakt nedstigande led, 12 generationer bakåt i tiden.

Avrättningarna i Dalarna gjorde Rudbeckius bekymrad. De utfördes i hans eget stift och de var brutala. Rudbeckius tillhörde det fåtal bildade personer som tidigt insåg att något var grundligt fel. Men han fick aldrig möjlighet att själv gå till botten med problemen i Dalarna. Hans roll begränsades till att välja ut de präster som skulle ingå i den statliga trolldomskommissionen. Men det var bara präster han fick utse.

Nikolaus Rudbeckius, biskop i Västerås 1670-1676.

Kommissionens härjningar i socknarna runt Siljan måste ha gjort Rudbeckius förskräckt. Redan ett halvår senare presenterade han nämligen en teologisk avhandling – De fraudibus diaboli – som skulle få stor betydelse för att till slut sätta stopp på hysterin. I skriften manade han till största försiktighet och skepsis då vittnen förhördes i trolldomsprocesserna, även om han inte avfärdade allt som framkom. Han menade dock att det i många fall rörde sig om illusioner och han avvisade kategoriskt att trollkvinnor kunde förvandla sig, som vittnena påstod. Vidare hävdade han att bekännelser som framtvingats med tortyr inte var tillförlitliga. På psykologiska grunder ifrågasatte han dessutom värdet av frivilliga bekännelser. Hans skrift gav därmed tunga argument för ifrågasättande. Men under första halvan av 1670-talet sprang alla åt samma håll och det var inte många som lyssnade. Det var i stort sett bara Rudbeckius själv och professor Brunnerus i Uppsala som offentligt gav uttryck för sin tveksamhet.

Men teorier på papper är en sak. Hur skulle Rudbeckius själv ha hanterat situationen om häxhysterin nådde honom? Den frågan vet vi faktiskt svaret på. Men innan jag berättar det måste jag först förklara ett fenomen som uppkom under denna tid – de så kallade visgossarna. De var unga pojkar, och även enstaka kvinnor, som påstod att de hade förmågan att känna igen och avslöja dem som var trollkäringar bara genom att titta på dem. Detta skapade fantastiska möjligheter till försörjning och respekt. Visgossarna fick gåvor av folk som inte ville riskera att bli ovän med dem. Om man inte höll sig väl med en visgosse som kom till byn kunde man raskt pekas ut som häxa. Flera lokala präster anlitade till och med visgossar mot betalning. De vallades runt i socknarna av prästerna för att peka ut de skyldiga trollpackorna. Visgossarnas maktposition var skrämmande.

Det var en sådan visgosse, 12-årige Johan Grijs från Gävle, som år 1675 vandrade in i Stockholm och orsakade kaos. Huvudstadens kloka hjärnor brydde sig till en början inte om det hela och det ledde till att de snabbt förlorade kontrollen. Men dessförinnan hade tre ”viskvinnor”, också från Gävle, vandrat ner till Västmanland där de började ställa till med oreda. Ryktet om dem nådde inom kort biskop Rudbeckius. Så vad gjorde han? Anlitade han dem för att peka ut häxor i Västerås? Knappast! Väntade han på att alla Västerås häxor skulle avslöjas, så att staten kunde slå till med full kraft mot dem, på samma sätt som skett i socknarna runt Siljan? Absolut inte! Nej, istället gjorde han något betydligt intelligentare: Han såg till att ”viskvinnorna” låstes in och dömdes för förtal och skvaller. På så sätt räddade han Västmanland från häxhysterin. Idag får man leta en bra stund i gamla böcker om trolldomsprocesserna för att hitta Rudbeckius namn och det beror på att hans strategi lyckades så bra i Västerås. Det hela hann aldrig utvecklas till någon bra story.

I Stockholm däremot, gick det mesta åt skogen, ja man lät till och med bränna en kvinna levande! Det var i samband med den avrättningen som Urban Hjärne dyker upp i sammanhanget, han som senare fick äran av att ha stoppat häxhysterin i Sverige. Inför avrättningen föreslog han att kvinnan som skulle brännas först skulle nypas med glödande tänger, så att hon förhoppningsvis förlorade medvetandet. I övrigt hade han inget att invända mot avrättningen. Ändå var det Hjärne som blev hjälte i den berättelse som många generationer skolbarn fått lära sig. Berättelsen ligger farligt nära historieförfalskningens gräns. I sin bok ”Häxornas försvarare” kallar Jan Guillou berättelsen för ”Myten om Urban Hjärnes hjältemodiga insatser”. I själva verket var trolldom ingen stor fråga för överklassen i Stockholm. Vid denna tid handlade deras intressen om den kamp som pågick mellan adeln och borgerskapet om den ekonomiska makten. Några häxor mer eller mindre, vad spelade det för roll? När man till slut vaknade ur sin slummer var det Nicolaus Rudbeckius mer än fyra år gamla skrift som visade sig segra. Men i Stockholm tog de själva åt sig äran. Då hade redan något hundratal kvinnor förlorat livet.

I del 3 träder ytterligare en anfader in i berättelsen, nämligen den Falu-födde Erik Henriksson Teet – min dotters morfars morfars farmors farmors mormors far.

*) Nicolaus var äldste son till en av de enskilt mest betydelsefulla svenskarna under hela 1600-talet – Johannes Rudbeckius. Släkten Rudbeckius är välkänd än idag under namnet Rudbeck. De härstammar från godset Rudbeck i södra Danmark. Släkten hamnade i Sverige genom att Nicolaus farfar, Johannes Pedersen, lämnade familjens gods på 1500-talet och bosatte sig i Örebro.

Källor:

Guillou J. (2002). Häxornas försvarare. Ett historiskt reportage. Piratförlaget.

Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige (1859). Första bandet. Stockholm.

Hägg G. (2010). Gud i Sverige. Nordstedts.

Martling C.H. (1995). Så var det då… Episoder ur svensk kyrkohistoria under 1000 år. Del 3, Efter reformationen. Verbum.

Montgomery I. (2002). Sveriges kyrkohistoria. 4, Enhetskyrkans tid. Verbum, Stockholm.

Häxan och hennes försvarare – Del 1

I familjen har gamla häxor plötsligt blivit intressanta, eller snarare trolldomsprocesserna på 1600-talet. Min dotter är nämligen ättling i rakt nedstigande led till tre av de personer som i högsta grad var inblandade i dessa förskräckliga händelser. Den första personen hette Karin Andersdotter, den andra Nicolaus Rudbeckius och den tredje Erik Henriksson Teet. De kommer alla tre att dyka upp i denna berättelse som består av tre delar.

Enligt sägnen börjar det hela med en mycket banal händelse då den 12-åriga flickan Gertrud Svensdotter blev osams med en pojke om en brödbit. Det skedde nere vid Österdalälven i byn Åsen i Älvdalen. Gertrud slog till pojken som naturligtvis surnade till. För att hämnas berättade pojken för sin far att det var något skumt med Gertrud – hon kunde gå på vattnet minsann, det hade han sett med egna ögon. Detta satte igång en våg av anklagelser som slutade med att 18 personer döms till döden för trolldom. Sju av domarna verkställdes den 19 maj 1669 i Älvdalen.

Samma år nådde häxhysterin Mora. Barn berättade fantasifulla historier om trollpackor som förde dem till djävulen i Blåkulla under nätterna – och de vuxna trodde på dem. Det ledde till att 14 kvinnor och en man avrättades i Mora, på morgonen den 23 augusti 1669. Kropparna brändes på tre stora bål som placerats så att elden kunde ses över hela Siljansbygden. Kanske stod det en skara människor även på toppen av Björkberget på Näsbyggelandet (nuvarande Siljansnäs) och såg röken stiga mot skyn på andra sidan Siljan. Men trollpackorna försvann inte med röken, som myndigheterna hade hoppats. Nej, det blev faktiskt precis tvärtom!

Berättelserna om Blåkullafärder spreds snabbt till angränsande orter av barn på tiggarstråt och vandrande arbetssökande. Skvaller och baktaleri tog fart även i Leksandsbyarna. Hade inte grannens ko gett ovanligt mycket mjölk den senaste tiden? Och vad var det för mystisk salva grannkäringen smusslade med? Barnen började berätta samma historier om Blåkullafärder som cirkulerat i Mora. Några karlar på Näsbyggelandet tyckte att nu fick det vara nog med trollkonster och tog lagen i egna händer. De sökte upp de kvinnor som ansågs vara trollpackor och spöade upp dem. En av dessa händelser finns beskriven. Söndag eftermiddag den 10 augusti 1670 stod gammelkollan Karin Nilsdotter ensam på sin brors gård i Almo. Plötsligt rusade två män fram mot henne med var sin stör i nävarna och utan ett ord slog de henne med störarna över ansiktet. Männen kom från Näsbyggebyn och dömdes senare för sitt tilltag. Men ännu värre saker inträffade. En gammal gumma blev också angripen och det slutade riktigt illa – hon dog! Snart nådde dessa uppgifter kyrkoherde Helsingius i Leksand. Nu hade Näsbyggeborna gått för långt.

Myndigheterna i Leksand började förlora kontrollen över situationen. Socknen var nersmittad av trolldom och började likna laglöst land. Helsingius, som bara hade verkat i Leksand två år, var närmast panikslagen och i september 1670 skrev han brev till regeringen och begärde hjälp. Om han istället hade vänt sig till biskopen i Västerås hade galenskapen kanske kunnat mildras (se del 2 av berättelsen). Istället anlände hjälpen i form av en statlig trolldomskommission som använde samma metoder som i Mora, dvs. man tog i med hårdhandskarna. Det var nog precis vad Helsingius förväntade sig för han hade själv varit med i kommissionen i Mora 1½ år tidigare. Den 4 februari avkunnades dom mot 139 personer från Leksand, Ål och Bjursås. Två män och tolv kvinnor dömdes till döden men bara de åtta som erkände* sina brott fick plikta med livet. Varför erkände de? Det finns nog psykologiska förklaringar men troligen blev de även torterade. En av de män som dömts avled nämligen dagen före avrättningen, kanske på grund av tortyr för att tvinga fram ett erkännande. Det finns gott om exempel på att tortyr förekom vid flera trolldomsprocesser.

Åtminstone fem av de anklagade kom från nuvarande Siljansnäs, troligen fler. En av de anklagade var Malin Mattsdotter från byn Hjulbäck. Hon kunde dock inte överbevisas och slapp därför undan med livet i behåll. Däremot fick hon antagligen leva de återstående 20 åren av sitt liv stämplad som trollpacka. För tre andra kvinnor gick det sämre. Heed Nilssons Britta från byn Almo anklagades av hela 26 barn och erkände, inte bara sin egen skuld utan hon påstod dessutom att hon haft fem medhjälpare. Erkände gjorde även Bengtsar Malin från Backbyn ”…som i all sin tid varit för Trolldom misstänkt och beryktad”. Och så har vi vår släkting Karin Andersdotter från Hallens by – min dotters farfars farfars morfars morfars farfars mor. Hon anklagades av 12 barn ”…så ock sin egen dotter”. Fantasierna och misstänksamheten hade alltså en sådan kraft att barnen till och med anklagade sina egna föräldrar. Karins dotter, Kerstin Johansdotter, var också en av de anklagade. Men hon slapp undan på grund av sin ungdom och för att hon ”…visat goda bättringstecken”, trots att man ansåg att hon ”…fullkomnad är uti [trolldoms] läran”.

Utsikt från Käringberget mot Näsbyggelandet (Siljansnäs).

De tre Näsbyggekvinnorna och de övriga fem olycksaliga halshöggs i Leksand fredagen den 6 februari 1671. Enligt sägnen skedde det på en äng nedanför det berg som idag kallas Käringberget. Kropparna ska sedan ha bränts uppe på berget som en varnande signal till folket i byarna runt omkring. Vittnen har berättat att denna dag liknade det totala vansinnet. Tusentals människor gick omkring som avgrundsandar. Det var druckna bönder, kvinnor som dansade med kläderna över öronen, skrikande barnaskaror, vilda skrän och slagsmål. Större galenskap än detta har nog aldrig skådats i Leksand, varken förr eller senare.

Vi vet inte mycket om vår släkting Karin som fick plikta med sitt liv i denna masspsykos. Förutom dottern Kerstin som angav henne hade hon också en son, Per. Han var ca 16 år när modern avrättades. Tre generationer senare gifte en av Pers ättlingar in sig i Jobs-släkten i byn Hallen. Efter ytterligare två generationer gifte sig en Jobs-ättling med min farfars farfar. Så idag rinner det äkta häxblod i både mig och min dotters ådror – visserligen en smula utspätt men ändå…

I del 2 av berättelsen träder en av de andra släktingarna in i bilden: Nicolaus Rudbeckius – min dotters morfars morfars farmors farmors mormors morfar.

 

*) Enligt en källa erkände aldrig två av de avrättade.

 

Källor:

Bill I. (1996). Legenden on Blåkulla levde länge kvar i Dalarna. Falu-Kuriren, 4 april (kulturdelen).

Då häxbålen flammade i Dalarne (1921). Dala-Tidningen, 12 december.

Kröningssvärd C.G. (1972). Blåkullafärderna eller Handlingar om Trolldomsväsendet i Dalarne åren 1668-1673. Facsimileupplaga. Bokförlaget Redviva, Stockholm. 

När häxbålen flammade (1960). Falu-Kuriren, 6 april.

Rönnegård S. (1966). Folkundervisningen i Leksand i äldre tid.

Skarner G. (2010). Olycksalig anfader. Blogg 12 oktober samt privata anteckningar. https://skarner.wordpress.com/2010/10/12/olycksalig-anfamilj/

Siljansnäs-Anders: Kärt barn har många namn

Siljansnäs-Anders var, och är, en av Siljansnäs mest kända personer. För dem som inte känner till honom kan jag berätta att han var en atlet och brottare av den gamla klassiska typen – med trikåer, medaljer på bröstet och stor mustig mustasch. Han turnerade runt hela Sverige men gjorde även två resor till USA tidigt i början av 1900-talet.

Anders riktiga namn var Molars Anders Andersson. Namnet Molars är ett gårdsnamn som han fick efter föräldragården. Därför kallades han ofta Molars Anders, eller det mer dialektala Molas’n som betyder ungefär ”han från Molarsgården”. Molas’n är ett namn som en del Siljansnäsbor använder än idag. Utanför socknen förvanskades detta till Molisen och på senare tid verkar det som att det senare namnet börjar vandra tillbaka till Siljansnäs och ersätta den ursprungliga formen, allt eftersom Siljansnäs dialekter tynar bort. I mina Siljansnäs-öron låter dock namnet Molisen ganska egendomligt.

Molars Anders Andersson (1872-1919) från Siljansnäs.

Ute i landet var alla dessa namn helt okända. Där gick Siljansnäs-Anders till en början under namn som Brottaren Anders Andersson, Atleten A. Andersson, Den starke dalkarlen, Starke Andersson och liknande. När han senare blev mer känd började han kallas för Siljansnäsar’n och detta namn var nog det mest spridda i gångna tider. Det var först åtskilliga år efter hans död (1919) som namnet Siljansnäs-Anders successivt började konkurrera ut Siljansnäsar’n. Även namnet Starke Anders började så sakteliga dyka upp, antagligen som anspelning på andra gamla kraftkarlar med namn som Starke Arvid m.fl. Under senare tid har även detta namn börjat förvanskas och det är idag vanligt att namnet Stark-Anders används, även i mer officiella skrifter. Men det vill jag bestämt avråda från. Stark-Anders var nämligen en helt annan person från Siljansnäs, en duktig fiol- och dragspelsmusiker från Stark-släkten. Siljansnäs-Anders kom från en annan släkt.

Under Anders turnéer i USA fungerade naturligtvis inte något av dessa namn. Istället tog hans manager Ivar Levine i med storsläggan när han år 1903 började marknadsföra Anders som the Strongest Man in the World. Det var en lätt överdrift men Levine var långt ifrån ensam om att ta till sådana knep. Svenskarna i New York kallade honom även för Den nye Simson. Senare, år 1906, när Anders blev känd i svenskbygderna längre västerut, började tidningarna kalla hon för the Terrible Swede. Det hörde nämligen till själva konceptet att proffsbrottarna skulle ha spektakulära artistnamn. Alias som the Butcher Boy, the Teuton, the Baltimore Strong Boy, the Greek Demon och the Terrible Turk vittnar om att det var tuffa grabbar som Anders brottades mot i Amerika (mer om detta vid ett annat tillfälle). Av atletkollegorna i Stockholm fick Anders däremot ett mindre glamoröst namn. Han kallades helt enkelt för Siljan!

Atleten Arvid Andersson (Starke Arvid) från Stockholm

Anders behöll sitt riktiga namn hela livet, trots att han levde i en tid när det var mycket vanligt att byta efternamn, särskilt om man hette Andersson. Egentligen är det märkligt att han aldrig ändrade sitt namn eftersom risken var stor att förväxlas med någon av alla andra atleter och idrottsmän med samma namn. Den berömde Starke Arvid (Arvid Andersson) var en av dessa och han annonserades ofta med exakt samma namn på affischerna som Siljansnäs-Anders: ”Atleten A. Andersson”. Det fanns faktiskt ytterligare en svensk atlet med samma namn: Anders B. Andersson-Nihlros. Han hade till och med flera av Siljansnäs-Anders kraftprov på sin repertoar, både spikslagning med nävarna och hästlyftning. Ytterligare en person som lätt förväxlas med Siljansnäs-Anders är brottaren Anders Anderson från Chicago, kallad ”Rough House” Anderson. Med sin brutala brottningsstil bidrog han till att hela brottningssporten i Amerika började urarta bara några år efter att Siljansnäs-Anders rest hem efter sin Amerikaturné. ”Rough House” Anderson och hans kamrater reste runt mellan de amerikanska städerna och turades om att kasta ner varandra från brottningsringen eller helt enkelt slå ner varandra med nävarna. Allt var förstås uppgjort och syftet var att dra publik. Denna cirkus ledde senare till att uppvisningssporten wrestling skapades.

Siljansnäs-Anders har även själv varit inspirationskälla för namngivning. Det mest intressanta exemplet är då Siljansnäs behövde en kyrkbåt för att delta i den populära kyrkbåtsrodden på Siljan. För att båten skulle få ett passande namn anordnades en namntävling där namnet Siljansnäsar’n vann – en slags hedersbetygelse till bygdens genom tiderna starkaste karl. Lite mer förvånande är att det finns ett musikstycke uppkallat efter honom – Siljansnäs-Anders mazurka – som skrevs av musikern Yngve Stoor på 1960-talet.

Jag återkommer till Siljansnäs-Anders i fler blogginlägg framöver. Håll ögonen öppna för en lång artikel som jag och en vän publicerade i en tidskrift våren 2015. Jag har redan nu uppdaterat texten om Siljansnäs-Anders på Wikipedia med innehåll från den artikeln.

Män med kvinnonamn – och tvärtom

När jag var liten grabb samlade jag på bilder av fotbollsspelare. En dag upptäckte jag något som jag tyckte var mycket underligt: Det fanns latinamerikanska fotbollsspelare som hette Maria, trots att de var män. Det var något nytt för mig.

För några år sedan sändes ett reportage på radio som handlade om svenska män med kvinnonamn. Man nämnde att det fanns ett tjugotal karlar med namnet Annika. Flera av dem härstammar från Annikasgården i Rättvik. Namnet Annika är alltså ett gårdsnamn.

Nu är detta inte så unikt som man kan tro. I min hemsocken Siljansnäs har det funnits gott om kvinnliga gårdsnamn och därmed också män med kvinnonamn. Än idag finns det män som bär sådana kvinnonamn men det var betydligt vanligare förr i tiden. En orsak till att en del gårdar namngavs efter kvinnor var att kvinnan var gårdens huvudperson. Kanske var det hon som var den drivande på gården, kanske hade mannen avlidit eller lämnat familjen. Kvinnans namn levde sedan vidare som gårdsnamn även i kommande generationer. I en del fall togs gårdsnamnet som efternamn och brukas än idag.

Karis Per från byn Hallen i Siljansnäs.

Hans Anna från byn Almo i Siljansnäs.

 

Här är några exempel på kvinnliga gårdsnamn i Siljansnäs (ursprungligt förnamn och byns namn inom parentes):

• Annas (Anna – Hallen)
• Barbos (Barbro – Tasbäck)
• Britts (Britt – Fornby)
• Esters (Ester – Hallen, Almo)
• Marits (Marit – Hjulbäck)
• Karis (Karin – Hallen, Almo)
• Kerstis, Kettis (Kerstin – Backbyn, Alvik)
• Marjas (Maria – Mon?)
• Saras (Sara – Björken)

Säkert finns det många fler exempel än dessa. Jag har själv släktkopplingar till både Barbos i Tasbäck samt Esters och Karis i Hallen. Självklart har också kvinnor haft manliga namn, på motsvarande sätt. Min morsmors mor hette till exempel Hans Anna Ersdotter när hon föddes för 160 år sedan! Så nästa gång det utbryter en debatt om kvinnliga och manliga namn kan du luta dig tillbaka och tänka: ”Det där är minsann inget nytt!”

Lingonåret 1910

Flera har vittnat om att det är svårt att hitta lingon i dalaskogarna i år. Det märkte vi dock inget av under helgen, det fanns gott om lingon i Siljansnäs. Men ändå var det inget mot lingonåret 1910. Följande notis hittade jag idag i en gammal tidning:

Skogens röda guld. I den jemförelsevis lilla socknen Siljansnäs ha under tre veckors tid plockats och utförts omkring 120 000 kg lingon, eller 24 fullastade jernvägsvagnar, meddelas från Falun. Då lingonpriset i år varit 25 öre och deröfver, ha alltså på tre veckor till socknen influtit 30 000 kr. Många familjer ha förtjenat 2- a 300 kr.

Det måste ha varit ett välkommet bidrag i många fattiga stugor.

Irrfärd i Gustaf Vasas fotspår

Så fel det kan bli ibland när man öppnar munnen eller sätter ner pennan. Ett känt exempel är filmmogulen Sam Goldwyn som en gång sa följande, utan att riktigt tänka efter först:

When in Rome, do like the Romanians!

Att inte helt ha kontroll på geografin kan ibland vara förståeligt. Ta till exempel amerikanarnas sammanblandning av Sverige och Schweiz. Ännu värre kan det bli med historiska fakta. Häromdagen läste jag en välskriven artikel i löpartidning Runner’s World som handlade om tävlingen i Gustaf Vasas fotspår från Sälen till Mora. Nej, jag talar inte om Vasaloppet utan Ultravasan, en ny löpartävling som gick av stapeln den 23 augusti. Om jag varit 25 år yngre hade jag övervägt att springa loppets 90 km men nu nöjde jag mig med att läsa artikeln. Den inleddes med en kort betraktelse över Vasa-historien. Håll i dig i stolen:

Om Gustav Vasa bara visste vad hans skidfärd mellan Sälen och Mora på 1500-talet, då han flydde från Norge till Sverige, skulle leda till femhundra år senare. Då skulle han nog svimmat av blotta tanken.

Nu är det nog inte i fösta hand Gustaf Vasa som skulle svimmat. Mer troligt är att författarinnans historielärare ramlat baklänges av chock och tuppat av. Men kanske är jag lite väl hård – som dalkarl fick man ju i sig Gustaf Vasa-historierna med modersmjölken. Redan på lågstadiet tog lärarna med oss skolbarn på studiebesök till de platser i Dalarna där Gustaf lär ha gömt sig för danskarna. Men jag hade ganska roligt i soffan när jag öppnade sidan 60 i juni-numret av tidningen. Tack för det, Runner’s World!

För 111 år sedan

Nyligen hittade jag en liten notis i en gammal amerikansk tidning som jag måste dela med mig av. Notisen är från 1903 och lyder så här:

Five Autos in Sweden

Automobiles has not as yet become popular in Sweden notwithstanding the excellent system of roads. Crown Prince Gustaf has a machine but besides his there are only four others in the whole country. Having obtained that much of a foothold, however, it is likely that this modern sport will soon become more general.

Så sant, så sant… Några år senare förirrade sig en bil t.o.m. ända bort till Siljansnäs – klicka här! Och nu ägnar vi oss denna extremt populära ”sport” nästan varje dag. Men just idag parkerade vi familjens ”sportredskap” på fel plats, vilket kostade oss 500 kr. Det är en kostsam sport!